Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sarna i laget som satt vid brasan och skrapa på en sådan där
liten rosenröd karamellbit med kniven en gång. Han försvann.
Spårlöst. Bara ena pjäxbandet blev kvar. Det hängde länge
uppe i en av dvärgbjörkarna bredvid.”
”Nej hör nu, syster Hansson!”
”Jag försäkrar. Och till och med det bandet var mycket,
mycket dåligt.”
”Har Hansson också skadat sig på det viset?”
”Jag? Nej. Inte på det viset.”
”Hur då då?”
”Ä, det var ett borrstål som bråka och försökte ta en
genväg genom vaden på mig. Nej förlåt, goa direktörn, syster
Hansson har några andra patienter också.”
Han blinkade humoristiskt och tultade ut med hinken.
Efter den lilla inledande konversationen blev Valerius och
Hansson goda vänner, och Valerius riktigt längtade efter den
gamle haltande tokstollen. Det låg ett visst friskt skimmer
över allt vad han sade och gjorde, ett skimmer av hänsynslös
äventyrare, realistisk lögn och fantastisk sagoglans, som inte
kunde undgå att imponera på pappershandlare Valerius. De
var befryndade på mer än ett sätt, och när Dygdiga Hansson
drog sina mest saftiga spelhistorier om hasarddubblet tjugoett
och liknande bravader om hur hundrasedlarna bytte ägare på
några minuter där uppe i barackerna vid banbygget kände
Valerius riktig sympati för honom.
När Valerius därför en dag fick upp till sig några tiotal
grängare som skulle påtecknas för transport i och för
hypoti-ssering, så föll det sig som den allra naturligaste sak att han
lät ett stänk av aktierna falla på syster Hansson.
Det var på kvällen, och Hansson kom i sitt vanliga ärende.
”God kväll, direktörn.”
”God kväll, syster Hansson. Ta det där papperet, som
ligger på bordet borta vid fönstret, så är Hansson hygglig.”
Hansson stultade bort och kom åter med det.
”Var så god!” Han räckte fram det utan att se på det.
”Läs”, uppmanade Valerius.
Hansson rev sig där huvudhåren hade suttit en gång och
påpekade att han inte hade glasögonen med sig.
”Vad är det?” försökte han. ”Det är fasligt grant, det ser
jag, dynamitgrant, rosenrött.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
