Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gängliga figuren och höll på att slänga käppen ur handen
på honom.
”Stigit!” skrattade han. ”Stigit! Åh håll i mig.”
Han sträckte snabbt fram handen och högg sedlarna i
fönsterposten. Så haltade han ut så fort han kunde, rädd att
något lika oförmodat och oförklarligt åter skulle kunna
inträffa, fast med verkan åt motsatt håll.
Naturligtvis kom historien snart ut på sjukhuset, ty
Hansson hörde inte till dem som kunde tiga med glädjen. Det spred
sig liksom en mer aktningsvärd atmosfär omkring Valerius’
sjukrum, en hel rad tredjeklassare, som aldrig förr visat något
intresse för att hjälpa till med lättare sysslor inom sjukhuset,
fattades av en något misstänkt iver att hjälpa till med att slå
ut glasburkarna.
Sjuksystrarna var stormglada över patienternas stigande nit,
och eftersom allt egentligen utgick från direktör Valerius
samlade sig tacksamheten kring honom.
Valerius, som allt mer och mer började inbilla sig att goda
handlingar mottas välvilligt av högre makter, såg gåvan till
Hansson följas nästan omedelbart av en stor hausse i
gräng-arna, något som tillkännagav att Guds finger visat honom
vägen. När han lämnade sjukhuset kände han sig inte bara
nöjd därför att han var fullt återställd, utan även därför att
han lämnade ett vackert minne efter sig, som stod i
någorlunda rimlig proportion till de dusörer han lämnade åt lite
var av de tjänande vid sjukhuset.
Dygdiga Hansson följde honom så långt han fick, och de
sista ord han slungade efter Valerius då denne for bort i bil
var:
”Glöm inte att hälsa på oss i Nordpolen!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
