Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Herregud, gossar! Inte skall ni vara rädda! Det här blåser
över igen. Hur många gånger har de inte skränat om att vi
skulle få krig! Titta er omkring. Här pratar och skrattar
folk. Där sitter fem tyskar och bälgar öl — där uppe på
verandatrappan klättrar tre engelsmän, som jag nyss lyckats
hjälpa med ett par ord — svenskarna är ju sådana
tjockskallar när det gäller utländska språk, som ni vet — och där
borta vid tobakskiosken kan jag ge mig sjutton på att både
mannen och kvinnan, hon med blå sidenkjolen och trasiga
spetsen inunder — titta nu när hon lyfter! — är ryssar. Nej,
var nu inga harkrankar, gossar! Tidningarna ska också leva.
De har ingenting annat att skriva om än Balkangruffet i
sommarhettan. Jo, och så den där Baltiskan förstås. Men annars
är det magert. Hej, gubbar! Ner med sorgerna!”
Han ryckte dem med sig genom sin naiva ursprunglighet.
De ville så gärna tro det bästa. Och solen var ju så varm och
himlen så blå. Musiken spelade, byggnaderna stod
marmorvita. Varför skulle allt höljas i natt och mörker? Det var
naturligtvis de förbaskade tidningarna!
Nästa morgon var de alla fyra nere vid stationen för att
hämta iberiska generalkonsulinnan och hennes väninna.
Ge-neralkonsulinnan grät och kysste sin Axel, som om de inte sett
varann på åratal: ”Jag var så förfärligt rädd att du skulle
drunkna — den där förfärliga båten — Oj! — Oj!”
Och så grät hon igen. När hon lugnat sig presenterade hon
väninnan, fru Krohn. Ingen av herrarna kände henne förut.
Generalkonsulinnan hade nämligen den lilla svagheten att
oupphörligen byta väninnor, och elaka tungor påstod att det
inte enbart var väninnornas skuld, ja man gick till och med
så långt att man insinuerade att generalkonsulinnan rent av
var svag för sitt eget kön.
Fru Krohn tycktes emellertid vara en dam som mer tyckte
om det motsatta. Med riktig uppfattning om den fetaste
biten kastade hon sig genast över Valerius och kollrade alldeles
bort honom på tio minuter. Hon hade härliga vita tänder,
mörka ögon, varma, högröda läppar, och den ljusgrå
resdräkten gjorde ingenting för att dölja formerna, som
verkligen var utsökta, även för en kännare som Erik. Av nattresan
syntes inte ett spår på henne, och hon skrattade och pratade
oavbrutet om allt möjligt, hoppande från det ena ämnet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
