Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. De nygifta på vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der mot min egen öfvertygelse om gränserna
för vissa förhållanden. Hvad åter din bön i
afseende på barnen beträffar, vill jag alltid
efter min själs yttersta förmåga söka uppfylla
den. Denna pligt skall blifva mig lika helig
som dyrbar.“
Lavinias svar tycktes temligen
tillfredsställa ryttmästaren, så vida det angick sjelfva
orden, men han saknade i hennes röst detta
fina och milda uttryck af hjertlig aktning, som
hon i den kunde inlägga, och hvilket redan
så mycket fängslade och behagade honom, att
han nu, då det uteblef, kände en missbelåtenhet,
hvarom dock ingenting var att säga.
Utan ett ord vidare förde han henne nu
från kyrkogården, och Lavinias känsla, då hon
åter satte sig till rätta på de mjuka
vagnsdynorna, var denna: “Detta är blott andra dagen,
således elfva månader och tjuguåtta dagar
qvar... Året lär blifva drygt som tio. Men
vi få väl se!“
I stället för den stora och jemna vägen
blef det nu en smal och af höst-slasket illa
medfaren härads-väg, hjulen skuro djupt i än
på ena, än på andra sidan, och dertill backar,
väl poetiskt sköna, i anseende till de vilda
och pittoreska bråddjupen och klyftorna på
sidorna, men ingalunda behagliga att skåda
från den plats, som Lavinia nu innehade.
På ett ställe hade en af de mäktiga
skogs-strömmarne, hvilkas majestätiska dån så högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
