Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af himmelsk kärlek, brinnande af längtan. Jag ville sluta
mm verld i min famn, troende att jag utgjorde hennes,
och då, o ve, har olyckan under min frånvaro omstörtat
allt 1 Detta var naturligt intills jag förklarat mig. Men
sedan var det icke längre naturligt. Min kärlek utgjorde ej
mera Alfhilds allt; det gafs ett ord, som hon vexelvis kallade
samvete och verldens dom — detta låg mellan oss, det blef
en mur, genom hvilken mitt hjertas varmaste språk ej kunde
tränga till hennes. Se, Alfhild, i det ögonblicket erfor jag
en smärta, mot hvilken allt det jag förut lidit endast var
obetydliga styng. Att se sig gäckad, bedragen i hoppet på
den qvinnas allt uppoffrande kärlek, som man dyrkar, det
är något, som mannen ej kan lida, utan att detta
missförhållande rubbar jemvigten i hans själ, och när stormame
en gång åter äro lössläppta, hvar är målet der <fe stanna?»
Arkitekten tystnade. Hans ögon sökte Alfhilds med
ett outsägligt vältaligt uttryck. Och hon, kunde hon väl
neka honom en blick! Länge och djupt skådade Leiler
under hvalfven, som gömde hans lefnacls glänsande stjernor.
Der inom bodde nu frid, kärlek, försoning, hopp och tro.
»Alfhild», återtog han i vek ton, »du kom hit, du kom
sjelfmant, säg, min älskade, kom du för att godtgöra?»
»Ack, Leiler», svarade hon blyg och rädd att åter väcka
de stormfulla lidelserna, som nu tystnat, »hvad kan jag svara?
Det var farbror Sebastian, som öfVertalade mig. Jag ansåg
det orätt, men han visste väl hvad mitt arma hjerta behöfde
för att känna sig lugnadt och styrkt.»
»Och hvad behöfde det, Alfhild?» frågade han innerligt.
»Vissheten», svarade hon, »vissheten, att du icke med
bitterhet tänkte på mig.»
»Ingenting annat!» utbrast han, och en mörk rodnad
flammade högt upp på pannan och kinderna. »Behöfde du
ej veta mera för att vara lugn än blott det, att jag icke
kände någon bitterhet mot dig? O, qvinna, qvinna, är då
din blick en lögn! Talar den ej ett annat språk än dina
läppar.. Huru kan du så gäcka mig?»
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
