Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vännerna. Det högtidliga löftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na fullkomlig trefnad i äktenskapet, med en hustru, hvilken
af ren himmelsk godhet aldrig hade någon annan äsigt, någon
annan vilja än min, som utan allt motstånd med blind
under-gifvenhet lydde mina kanhända ofta nyckfulla önskningar och
infall. Detta blefve lika litet angenämt för mig som om jag
alltid motsades och ingen af mina önskningar kunde uppfyllas
utan strid och oenighet. Jag tror det ligga i mannens natur
att älska hinder och motgångar, blott för den retande
njutningen att trotsa och öfvervinna dem. Hvad vore ett lif utan
motgångar? Intet, blott en usel eländig vegeterande tillvaro,
utan känsla för fröjd eller smärta. Nej, min käre Alexander,
striden sätter värde på segern, och jag önskade att du till
efterföljd behagade lägga på minnet hvad jag nu sagt om sättet
att bedömma qvinnornas värde i afseende på äkta föreningar!”
vBäste Konstantin,” svarade ryttmästaren, ’’bvad du
yttrat innehåller visserligen till en del sanningar, men
hufvudsak-ligen en hop lättsinniga galenskaper, hvilka knappast förtjena
en förnuftig vederläggning! Måtte erfarenheten icke heller alltför
bittert vederlägga dina nu yttrade åsigter om den
äktenskapliga sällheten! Dock, Henriette är en rätt söt och täck flicka,
något behagsjuk och icke obetydligt fåfäng, men efter hvad
jag kunde dömma, har hon ett barnsligt godt hjerta, och du
kan således icke vara utan allt hopp att blifva en lycklig äkta
man på ditt sätt.”
«Jo, man råkar till att hafva skäl för denna förmodan\v
sade löjtnanten och vred med ett förnöjdt leende på sina små
mustascher. . . «Men låt oss lemna detta ämne, och förklara
mig nu först och främst huru du kunnat vara nog djerf att ett
ögonblick beröfva min fästmö nöjet att skåda min bild — var
god och se på mig, Alexander — och vidare huru du, den
personifierade symbolen af allvar, sanning och rättvishet kunnat
förmå dig att drifva detta gyckel med postinspektoren!9
"Tyst, tyst!” yttrade Sterner och drog sin stol närmare.
”Hade du icke rest ifrån Hamburg så långt före den
bestämda tiden, skulle du erhållit mitt bref och derigenom fått reda
P* saken. Lyckligtvis uppförde du dig hos postinspektoren
förnuftigare än jag kunnat vänta af dig.”
Sterner satt en stund tyst och tankfull. Ett uttryck af
obelåtenhet skuggade hans vackra, manliga drag.* "Hvar har du
portföljen med brefven, Konstantin?” frågade han utan att
gif-va akt på dennes missnöje öfver det uteblifna svaret på hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
