Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Vännerna. Det högtidliga löftet. - 20. Moderliga råd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Löjtnanten, som verkligen hyste för sin knsin den
innerligaste vänskap, grundad pä en obegränsad aktning, blef
hastigt allvarsam. Hvarje spår af löje försvann från hans
vackra ungdomliga ansigte, och med en öfvertygande vänlighet i
ton och ntseende svarade han: "Så besynnerligt eller rättare
befängdt ditt förtroende än är, Alexander, så var öfvertygad
att jag skulle hålla det i helgd, äfven om jag icke hyste en
så omåttlig vänskap för dig som jag gör! Jag lofvar dig
således, vid förlusten af densamma och min årt», att icke
missbruka det och att uppfylla hvad jag förbundit mig till, efter
bästa förm&ga, förstås.’7
Trofast skakade de båda vännerna hvarandra6 händer,
och vid afskedet sade ryttmästaren: ”Lef väl, Konstantin, och
helsa din Henriette, men låt henne aldrig få den ringaste aning
om din hemlighet, ty, märk mina ord, har hon först fått en
enda liten tråd, om än aldrig så obetydlig, så utdrager
hennes fintlighet, smekningar och fåfänga deraf ett helt nystan,
hvarmed hon så intrasslar dig att du icke kommer derur,
förrän hon är mästnrinna af denna härfva, som jag nu fullkomligt
redig lagt i dina händer.”
”Frukta ej!” svarade Konstantin, tryckte ännu en gång
ryttmästarens hand, sprang upp i sin schäs och rullade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
