Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 28. Man samlar sig vid bordet. Skålar. Tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, med hänryckning det gift som en växande kärlek hvarje
minut lät henne inandas. Arma flicka, hvilken olycka var ej
prostinnans stora fest för henne!
Sedan skålarne för öfverstlöjtnanten och hans
friherrinna, komminister Trasselin och hans fru jemte öfriga gäster,
hvilka hade anspråk på denna heder, voro druckna, skred
man ändtligen till den larmande bortskjutningen af stolarne.
Efter kaffet fördelade sig sällskapet i små grupper i
trädgården. Ryttmästaren stod med fröknarne Stålkrona och besåg
en af prostinnans små anläggningar, då kornett Axel hastigt
närmade sig och förklarade sin tillfredsställelse att få göra
ryttmästarens bekantskap, under förmodan att han vore en
slägting till löjtnant Sterner.
’’Ja,” svarade ryttmästaren, ”det är min kusin. Jag visste
icke att herrarne voro bekanta.”
”Vår bekantskap är just icke heller gammal: den
daterar sig blott från några dagar och uppkom genom en egen
tillfällighet."
*Nå, på hvad sätt, om ni tillåter?” frågade ryttmästaren.
Kornetten berättade sitt äfventyr, och ryttmästaren
intogs af högst oroande känslor, då han hörde huru Stålkronas
vältalighet steg i eld och lågor vid beskrifningen af hans och
Henriettes belägenhet i den ensliga stugan, men återsjönk, då
han började tala om bekantskapen med Trasselin och hans
unga fru. Det undgick icke heller Sterners uppmärksamhet
att kornetten sedan råkade i förlägenhet öfver den värma,
hvarmed han talat, äfvensom att han troligen dolde någon
omständighet. Och då ryttmästaren för ingen del hyste
förtroende till Henriettes beständighet, synnerligen om den skulle
sättas på prof, tackade han ödet, som genom denna
händelse kanhända förskaffade honom tillfäHe att öppna sin väns
ögon i afseende på hans fästmös lynne, medan det ännu var
tid att draga sig tillbaka. **I alla händelser*’, tänkte han,
”måste jag resa dit. Ulriksdal ligger icke långt härifrån.
Jag vet ej huru det kommer sig, men en aning säger mig att
denna händelse icke blir utan följder. Åtminstone vill jag se
och öfvertyga mig — kanhända har jag bedragit mig.”
Under dessa ryttmästarens tysta betraktelser stod unga Axel
mörk i hågen och stirrade antingen tankfull eller tanklöst —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
