Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Haraldsson i en länstol knytande på ett nät, Birger täljande
på en nystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal
saga i handen och husmodern vid den tysta, lätta
spinnrocken, hvars hjul ilade snabbt utan att höras.
Så, lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt
samspråk, förflöto eftermiddagame. Förmiddagarne sysselsatte
Birger sig vanligen med fiske och Erika med köket.
Haraldsson var då inne i sitt rum och Anton klättrade omkring
bland klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo
troget sina platser såväl för- som eftermiddagen, och den
förres ansigte uttryckte alltid den omisskänligaste belåtenhet,
med undantag af de ögonblick, stundom ganska långa, då
Gabriella, i följd af någon kallelse från Erika, måste
sysselsätta sig med hushållsbestyr.
En så treflig vinter hade man aldrig upplefvat på
Tistel-ön. Julen, eljest lång på den afskilda ön, försvann som en
dag, och alla dagar voro jul. Rosenberg, som aldrig älskat
det instängda kammarlifvet, märkte likväl icke huru snabbt
veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke
att tänka på uppbrott, och så länge den stora hvita
snöduken låg öfver haf och land, var allt bra som det var.
Om lurendrejeri talades icke vidare. Rosenberg hade
märkt, att Birger med ovilja tänkte derpå och förmodade
dertill någon grund, den han likväl var för grannlaga att
efterfråga. Beskrifningen på hans resor, hvad han derunder
sett och upplefvat — ofta rätt otroliga saker — drog alltid
husets befolkning omkring honom. Och om Birger stundom
med ett leende gaf tillkänna ett litet misstroende eller
gubben Haraldsson utbrast: »Det var väl knäfveln så kapten
nu skär till!» bekom det kaptenen alldeles icke. »Jag har
sjelf sett det» eller »jag har hört det af ganska trovärdigt
folk!» tystade de klentrogne. Hans historier hörde dessutom
icke till dessa grofkomiga skeppare-anekdoter, hvilka gå
under en gemensam benämning. Nej, bevars, de hade alltid
sannolikheten för sig och voro färgrika och friska såsom
hans egen lifliga och friska själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
