Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
** Det föll sig så der temligen af sig sjelft, att en man
med Rosenbergs egenskaper, väsende och hyggliga utseende
måste behaga Gabriella, den okonstlade skärgårds-tärnan.
Kaptenens lätta och behagliga sätt förekom henne som
urtypen af allt det intagande hos en man. Hans umgänge var
för Gabriella äfven en rätt god skola, ty ehuru han hvarken
egde eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning,
hade han likväl tillräcklig för att, på den plats han nu
befann sig, till och med kunna gagna. Hans sällskapsgåfVor
bidrogo att gifva Gabriella den vana och ledighet vid
samtal, som hon ej ännu kunnat utveckla. Icke att hon behöfde
öfvervinna någon skygg blyghet — dertill hade hon af
naturen erhållit för mycken lätthet i konsten att skicka sig —
det var blott vana vid främmande sällskap hon saknade,
men den vans snart, och kaptenen var också otvifvelaktigt
road af den unga, muntra flickans lekande och okonstlade sätt.
Till och med Anton, som aldrig fästade sig vid någon,
visade ett synnerligt tycke för Rosenberg, hvilken alltid med
ett slags tyst, men väl begripligt deltagande återgäldade den
sinnessjuke ynglingens välvilja. Han visste genom Gabriella,
att Anton sedan barndomen lidit af någon rubbning, som
med åren öfvergått till en tyst mjeltsjuka, ett hemlighetsfullt
grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga egnadt att
fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda
hjerta att förströ den stackars Anton, och ofta berättade han
för att roa honom någon mystisk saga om hafvets
befolkning, ett ämne, hvilket var Antons högsta lust.
Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan
bekymmer som han syntes. Hans overksamhet, sedan
åkomman i fotterna gifvit sig, låg honom tungt på hjertat. Han
kunde ej i evighet förblifva der han var och fruktade, ej så
alldeles orätt, att våren möjligen torde öfverraska honom
innan han tänkt på någon utväg att åter komma till fartyg
och i rörelse.
»Kapten Rosenberg går nu obehindradt!» sade Gabriella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
