Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Liksom jag skulle sträckas på pinbänken!» hade
Josefina kunnat svara sanningsenligt, men nu yttrade hon blott:
»Jo men, det går väl an.»
»Kom hit och låt mig betrakta dig . .. Nå, du ser rätt
bra ut, åtminstone i mina ögon mycket bättre än den der
Tistelö-rosen, som jäg önskade mina ögon aldrig finge skåda.
Men håll dig nu rak, min flicka, så att ingen får se dig
längre än till tänderna — och var artig mot de der
men-niskorna, hvilka det varit bättre att du aldrig besökt!»
»Nu komma de!» utbrast Josefina. »Mor är ju så
snäll och tar först emot dem? Jag får springa in i köket
och se om kaffet.»
»Det är som om det också klack till i mitt hjerta —
men jag står bättre emot än du. Jag skall ta emot dem,
barn!»
Och nu satte fru Katrina på sig en min och en
hållning bättre än mången fru, som lefvat hela sin tid i verlden,
och dervid trädde hon ut på förstuguqvisten, ty »icke ett
steg går jag längre!» sade hon för sig sjelf.
Vid Arves sida, men icke vid hans arm — ty så långt
hade det ej hunnit, att han i närvaro af den allvarliga Erika
vågade bjuda den — kom en lätt gestalt fram bakom den
ruckliga sjöboden, och inom några ögonblick stod den unga,
tjusande Gabriella, som hastade förbi Erika, framför gumman
Arnmans strängt mönstrande blick.
»Detta är min mor», sade Arve, »och detta...»
»Tistelöns ros, kan jag tänka!» inföll fru Katrina och
nödgades emot sin vilja se mildt på Gabriella, hvilken,
intagen af vördnad, ödmjukt böjde sig ned att kyssa
matro-nans hand.
»Icke så mycket krus!» Gumman drog sin hand
tillbaka, men då Gabriella i stället med en intagande åtbörd
räckte sina friska läppar, hade det varit omöjligt att vägra
henne detta bevis på välkommande välvilja. Då Arve såg
sin mor och Gabriella vexla en så förtrolig helsning, kände
han sig intagen af det gladaste hopp. Nu kunde ju inga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
