Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej göra hans smärta större. Du borde ha sett på honom,
när han lemnade dig.»
»Kärlekens försvar — o, ve och plåga, och det af dina
läppar för en annan ... Men säg, Gabriella, säg mig så
upp-rigtigt som om vi stode inför vår Herre, har du haft
Amman kärare än du en gång hade mig? Fastän du gör dig
stark vid denna afsägelse, som du ej ännu bör begära att
jag skall uppskatta, så märker jag nog hvad du lider. Har
du älskat honom högre än mig?»
»Jag vill ej, jag hvarken kan eller bör ljuga,
Rosenberg! Du vet, att då jag blef förlofvad med dig, var jag så
ung: jag kunde icke då känna denna känsla så stark som
den kan blifva. Hade du ej lemnat mig en så evigt lång
tid, och hade ej sannolikheten om din död gjort, att jag
nästan betraktade mig som din enka, då hade jag bestämdt,
det vet jag med visshet, blifvit dig trogen. Men, som det
nu var, sedan jag förnött flera år i sorg och längtan efter
dig, öppnades småningom mitt hjerta, utan att jag visste det,
när jag nämiare lärde känna Arnman. Efter hand, och då
så många månader förgingo efter de tre åren, glömde jag
ej ditt minne, men det mattades, och hela min själ, alla
mina känslor öfverflyttades till Arve. Ännu i eftermiddags,
då vi i oro afvaktade min fars återkomst för att erhålla
hans samtycke till vårt giftermål, förekom det mig liksom
jag erfarit den största lycksalighet jag kunde känna: jag
visste då, att jag öfver allt annat älskade Arve.»
»Och du afsäger dig honom ändå?» sade Rosenberg
med ett slags stelt lugn, som djupt grep Gabriella.
»Ja, jag afsäger mig honom, ty i samma ögonblick
jag återsåg dig — din ring satt ännu i går på mitt finger
— kände jag, att äfven du var mig för kär, att jag skulle
kunna bereda dig en så stor smärta som den, att se mig
lycklig med en annan. Jag ville icke tillhöra någon — och
då ni begge nu dela lika öde, ha ni ej skäl att klaga.»
Rosenberg log bittert. »Det är en grym tröst att en
annan skall dela min olycka. Men också den trösen tar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
