Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Länsman kan väl icke vara der hvar stund heller, och
dessutom är det ej så osannolikt, att de redan begifvit sig
öfver till Norge.»
»Det tror jag icke, for då flyttade väl qvinfolken också
på sig. Gud låte det bara lyckas för rättens tjenare att
gripa brottslingarne, innan det blir för sent på hösten, ty
under de mörka och stormiga nättema har det sig svårare!»
Ett par dagar härefter reste Arve till Marstrand.
Underrättelserna om de efterspanade mördarae voro desamma.
Hur än kronobetjeningen stälde till med sina besök på ön,
skedde det alltid förgäfves. Emellertid troddes med all
säkerhet, att de icke lemnat orten.
»Simon», sade jaktlöjtnanten om aftonen till den ene
af sina karlar, under det den andre, Mårten, var uppe i
staden och inhemtade den for hans hämdtörstande själ ovälkomna
bekräftelsen, att f. d. sälskyttarne icke kunnat uppspåras,
»Simon, håll jollen klar — jag vill ha den på en stund för
egen räkning. Jag har något i kikarn.»
Ett par timmar senare — det var då temligen skumt
— fattade Arve årorna, och efter några förvillande omvägar
styrde han åt Tistelön, men landade på en sida, som han
förut sällan besökt.
Sedan han belagt båten, sprang han upp mellan
klipporna och gick framåt ett slags gångstig, hvilken snart förde
honom till en jemnare stenläggning, på hvars flackaste grund
en nätt stuga låg. Han stannade utanför det ena lilla
fönstret och sökte derigenom få en skymt af det inre, men
fönstret hade sin gardin, och han kunde ej se annat än, att
ett ljus skimrade derinne. Nu gick han till dörren och
klappade fyra lätta slag. Af den hastighet, hvarmed regeln
från-drogs, kunde lätt märkas, att han ej gjorde sitt första besök,
utan att helsningen var känd.
Dörren öppnades, och Lena, nu madam Lindgren, visade •
sig med ett ljus i handen.
»Gud signe löjtnanten!» sade hon i vänlig ton. »Det
kunde ingen tilltrott honom att i denna vefvan visa sådan
Mosen pa Tistelön. Jl% 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
