Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tal vid jubelfesten till den store Gustaf Adolfs minne den 6 November 1832 i Upsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-104
lag är färdigt för stora saker. En allmoge med stränga,
krigiska seder, gudfruktig, och som i det väsendtliga af
sin christendom märkte föga förändring genom
reformationen; en adel, lifvad af en hög, ridderlig anda, hvarpå
handlingar af den mest heroiska uppoffring under krigen
äro bevis; ett kraftfullt folk, i olyckornas skola uppfostradt
till en lågande nationalkänsla: det var det arf, som Carl
lemnade sin son, då han med välbehag lade sin hand på
det sköna hjeltebarnets hufvud och sade: I lie faciet —
»Han skall görat». Och ett sådant arf är ett arf, med
hvilket man kan besitta jorden.
Sådant var det Svenska folket, utgånget ur de
långvariga oroligheter, som varit dess ungdoms pröfning; och
detta folk blef med Gustaf Adolf ett enigt folk, blef
det ej minst genom kärleken till sin unge konung; och
skönare har väl också hoppet aldrig gjutit sin glans kring
en thron. Hvad var det som vid denne konungslige
yngling så fästade sinnen och blickar? Det var hvad verlden
sällan, hvad det hårda Norden aldrig sett i sådan
fullkomlighet: kraften parad med mildheten och smyckad med
naturens herrligaste gåfvor — föreningen af hjeltens eld
och menniskovännens välvilja — bilden på en gång af det
mäktigaste, af det älskligaste i menskligheten. Sådana äro
de dessa gestalter, som folken bära i sina hjertan,
emedan de blifvit odödliga genom hjertats snille, — i
verkligheten oftast snart försvinnande, såsom allt det skönaste
på jorden, men lemnande efter sig ett namn, som är
minnets ljufvaste välljud. Sådan var Gustaf Adolf.
Tiderna ha intet ädlare namn. Ålderdomen, om den sett
hans like, skulle firat hans hågkomst i odödliga sånger.
Hvad oss angår: vi ha icke sjungit, och stumme
fullbordat våra värf. Den sol är ej uppgången, vid hvars strå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
