Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnes-tal öfver Esaias Tegnér, uppläst vid den minnesfest öfver skalden, som firades af Litteratur-sällskapet i Stockholm den 15 December 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321 I
liga Rämmen med sina höga lummiga träd, som skugga
gården, omgifven af lundar (grönskan har i bergslagen en
egen liflighet), och med gärden, der grönrågen prålade i
all sin för ögat så välgörande prakt; längre bort sågos
verkstäder af alla slag, uppfylda af en idog
mennisko-skara; i sjelfva gården huset fullt af barn, och en glad
ungdom svärmande kring alla backar.
Det är lyckligt att ha lefvat sin ungdom i ett land
med friska, ännu obleknade minnen, — i ett nytt land,
der odlingens steg dag för dag ses och höras. Man tager
derpå med sig ett förlag af ungdom genom lifvet, som, rikt
på hopp, äfven riktar ålderdomens blick framåt. — Redan
länge hade vi fröjdat oss åt de bådande tecknen, som
utmärkte att vi ur skogen nalkades till bebygda orter.
Slagans ljud från det ensliga torpet, yxans från svedjefallet
eller milan, qvarnar i bäckarne, sågverk vid vattenfallen:
allt hänvisade på att vi åter nalkades menniskors
boningar. Hvad vi slutligen sågo framför oss var i sjelfva
verket också ett nybygge, som knappt hade två
generationers anor; och den vördige, hvithårade patriark, hvars
husbonde-blick här kärleksfullt vakade öfver sin faders och
sitt eget verk, och som på mellanstunderna läste Tacitus,
kunde sjelf väl minnas den tid då på så månget ställe
plogen här först sattes till fåran och borret trängde ner
till jernmalmens ådror.
Jag behöfver ej säga, att vi voro välkomna. Jag har
ännu lefvat i den tid af patriarkaliska seder, då i denna
landsort alla, i synnerhet bergsmans-familjer, räknade sig
för en slägt, då alla ungersvenner kallade äldre personer
för farbröder och fastrar, och på vackra kusiner var
ingen ända. Ett hederligt brukspatrons-hus för 40 till 50
år tillbaka skulle lemna ämnen nog för en underhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
