Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tillägg 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Så ofullkomlig en sådan i det hela mer æsthetisk än
filosofisk uppfattning af denna filosofi var, så visade sig
likväl äfven härutinnan att filosofiens problem var flyttadt
inom ett högre och innerligare gebit än det som ifrån
Locke till Kant företrädesvis hade blifvit odladt. Det
var den idealistiska synpunkten, som med den sistnämnde,
ehuru han sjelf tycktes vilja vara neutral, i sjelfva verket
hade gjort sig gällande. Man upphörde att vilja förklara
det inre ur det yttre, hvilket hade varit materialismens
äflan; då deremot det inres prioritet och högre dignitet är
idealismens både förutsättning och resultat.
I allmänhet bestämmes filosofiens uppgift af filosofiens
intresse; och detta intresse, som är förnuftets eget, är
oupphörligen ej annat än förnuftets fordrade
öfverensstämmelse med sig sjelft. Man kan ej neka att ett sådant dess
intresse, i hvad form det också må visa sig, dock i
grunden är idealistiskt; och man har ej nog gifvit akt på de
uppoffringar filosofien har låtit sig behaga för att
tillfredsställa detta intresse. Så nära beslägtadt är nämligen
förnuftet med det allmänna, det hela, att det, för att
derutinnan vinna enhet och sammanhang, kan uppoffra allt
enskildt, äfven sitt eget anspråk på egenhet och
personlighet. Materialismen tvekade ej att göra detta offer för
ordningen af en genom yttre lagar orubbligen bestämd
verld. Det var dess egen räddning ur tillfällighetens intet.
Ty det yttre, det sinliga, hvarifrån den materialistiska
filosofien utgår, är i sig sjelft det tillfälliga; hvilket förlorar
denna sin beskaffenhet i samma mån som det underkastas
nödvändighetens välde. ] denna nödvändighet hyllade
förnuftet —- äfven i materialismen — sitt eget väsende, men
ej såsom sitt, utan såsom tingens. Men dess eget innersta
intresse skulle nödvändigt drifva det utöfver denna hori-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
