Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild. 1820 - Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
Sinlighetens och förnuftets moraliskt fordrade
öfverensstämmelse är, i sin högsta allmänhet uttryckt, en
postulerad öfverensstämmelse mellan intelligens och natur,
hvilken ej vore möjlig utan en ursprunglig enhet af bägge,
hvilken derföre förutsättes såsom bägges grund och är
genom denna förutsättning lagd tillbaka bortom bägge. Då
nu allt medvetande vaknar med motsats mellan bägge och
tillika med en fordran af bägges öfverensstämmelse, så
kastas genom postulatet enheten tillika frammanföre såsom
mål; hvarigenom åtminstone denna fordrade och ännu blott
problematiskt existerande enhets plats är en bestämd i en
möjlig erfarenhet. Vi kunne föreställa oss den såsom en
ideell focus, hvari den gifna divergensen af naturens och
intelligensens riktningar sammanträffa. Då denna bild
påminner oss om en Kantisk föreställning, vilje vi här
anföra denna. Det ställe hvarpå vi hafva afseende rörer väl
i allmänhet blott i theoretisk hänsigt de erfarenheten
öf-verstigande begrepp, som den kritiska filosofiens
upphofsman kallar ideer 4. Men då dessa ideer i sig sjelfva äro
desamma hvilkas moraliska realitet han i sin praktiska
4 De hvilka han i sin Kritik der reinen Vernunft betraktar äro: själ —
universum — Gud. — I sig sjelf är all enhet af det allmänna och
enskilda en idé. Men då denna enhet (som är det väsendtliga uti
allt) i tingen är upplöslig, så äro också tingen blott förgängliga
uttryck af ideer, och ej dessa i och för sig sjelfva. — Derföre är
ock all idés verklighet egentligen ideell, eller finnes blott för en
intelligens; — hvilken sjelf först är den verkliga ideen. Den
verkliga ideen är nödvändigt personlighet; emedan enheten af begrepp
och sak, af det allmänna och enskilda, blott är för den tanke, som
är för sig sjelf. Ett jag är det första fullkomliga individuum
(hvarmed enligt ordalydelsen menas en enhet som är odelbar och
oupplöslig). Och häri ligger orsaken, hvarföre Leibnitz måste
tänka sig sina monader såsom föreställande väsenden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
