Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fattigvårds-frågan (1839) - Sjunde artikeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
fall, hämndlystnad hos fångarne; det är, genom
omöjligheten af en alltid rättvis och jemnlik tillämpning, högst
otjenligt att allmänt antagas; det är inveckladt och bråkigt
i sin inrättning, utsatt för att ständigt störas, och fordrar
för sin verksamhet en tillsyn och vaksamhet, hvilka visat
sig oupphinneliga, äfven under de mest gynsamma
omständigheter." Slutligen anmärka de, att systemet ej ens
kan bjuda till att förekomma olägenheterna af fångarnes
igenkännande af hvarandra efter slutad fängelsetid, hvilket
visat sig vara tillräckligt att emellan dem sluta brottsliga
förbindelser. Hvad de mer än en gång upprepa är, att
sammanvaron af fångarne är det hufvudsakliga onda’, som
endast genom personlig och fullkomlig söndring kan afhjelpas.
Och med detta sista steg in i ensamheten har
korrektions-systemet inträdt i, hvad vi ville kalla, sitt tredje
stadium, hvarest herrskar det ostörda användandet af det
enda yttre tvångsmedel som tillika är ett inre, till att
vända förbrytarens uppmärksamhet tillbaka på sig sjelf.
Man må med denna ensamhet ej förstå inspärrning på en
gång till enslighet, sysslolöshet och mörker, — detta straff
i straffet, som är fång-disciplinens fruktansvärdaste medel
’ "Gaol-association the master-evil." Det är bekant att ibland
fångar, liksom i röfvare- och tjuf-band, bilda sig en egen moral
och en egen heder — motsatsen mot de i samhället gällande —
samt ett eget språk derför. En prest, som från Nya Syd-Wallis
besökte straff-anstalten på Norfolks-ön, säger: "jag var förundrad
öfver de dömdas egna språk. Det hände då en fånge talade
med mig, att han utmärkte en medfånge med benämningen af en
god man. Jag misstänkte honom ej mena hvad han sade och
begärde förklaring. Han bad då om ursäkt och sade att det var
ortens vanliga språk, och att de brukade kalla en elak man för
en god man." Report from the select committee of the house of
commoos ön transportation, London 1838, p. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
