Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Första föreläsningen (Den 17 Oktober). Om personlighets-principen i förhållande till samhällets utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom gunst och privilegium; men den finnes ej ännu
såsom rätt. Emellertid utvecklar sig så väl kunskapen i
allmänhet, som kunskapen om rättigheter i synnerhet, ur
en gifven yttre auktoritet, såsom ur sitt naturliga omhölje;
tills det som i början var på god tro antaget, eller genom
myndighet beviljadt, förvandlar och renar sig till insigt
och rätt. Strids-ämnena öka sig således nödvändigt i
samhället med upplysningens framsteg. Lägger man till, att
med denna stigande upplysning, som öfverallt är
intelligensens växande andel i arbetet, menniskorna i afseende på
tillfredsställandet af sina behof blifva alltmer beroende af
hvarandra, och att detta stigande ömsesidiga beroende är
civilisationens oundvikligaste resultat; så har man en
nödvändighet för ögonen af en i sanning förskräckande
karakter. Och likväl är denna nödvändighet ingen annan än
intelligensens egen inneburna lag! Och likväl är detta
menniskornas nödvändigt stigande beroende af hvarandra
ett förhållande, som rättvisan alltmer kan ordna, som
billigheten alltmer kan förmildra, som kärleken kan göra
till ömsesidig vinning! — kan, säger jag, — nämligen
allt efter som menniskan ställer sig till denna lag. Ty
hon kan, i följd af sitt fria val, förneka och håna den;
hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller
olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste
måtto. Fram går denna lag, som förer menniskorna allt
närmare till hvarandra, fram går den oupphörligt, i
tvedrägt om ej i endrägt, i hat om ej i kärlek, i ondo om
ej i godo; — källa till elände eller sällhet, civilisationens
välsignelse eller förbannelse, — allt efter som hvar och
en till densamma förhåller sig. — Men genomträngde i
ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla af denna
sublima, allt menskligt förbindande nödvändighet i hela sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
