Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Första föreläsningen (Den 17 Oktober). Om personlighets-principen i förhållande till samhällets utveckling - Det stationära och det revolutionära tänkesättet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djup det menskliga väsendet, — menniskorna vände sig
om och igenkände hvarandra för bröder.
Hvad lagen har att uträtta i samhället vilje vi kalla
rättvisans verk, hvad sederna lägga dertill billighetens,
hvad religionen slutligen fulländar kärlekens. Det stationära
länkesättet, i motsats med det revolutionära, har alltid
lagt besynnerlig vigt på bägge dessa sednare. Moral och
religion äro företrädesvis dess valspråk, och för öfrigt det
bestående i lagar och inrättningar; skolandes moral och
religion tjena dertill att man med detta bestående låter
sig nöja, äfven om det ej just inför rättvisans fordringar
kan bestå. Tydligen en falsk ställning! — Ty rättvisans
verk är det första i samhället, och blifver det alltmer
genom rättens erkända ömsesidighet; det innehar denna
plats i moralens och religionens egna ögon; hvarföre den
sedlighet och gudsfruktan, som ej vilja erkänna detta, ej
heller kunna vara af rätta slaget. Detta inse
revolutionärerna väl; hvarföre de ock förfölja en sådan sedlighet och
gudlighet med spott och hån, förliknande den vid ett opiat
som ingifves hopen såsom döfningsmedel. Deremot är för
dem ej blott den rent juridiska sidan af samhället den
första, hvilket nu mera har sin riktighet; utan nära nog
den enda, hvilket är falskt. Men faran af en omstörtning
är på ena sidan ej mindre än på den andra. Religion
och moral, förordnade såsom döfvande medel mot
orättvisan, äro verkligen detta opiat, som kan medföra
slummer, men också, huru ofta, ett uppvaknande, som
betecknas af hädelsens yrsel! Hvar äro rättvisans, hvar äro
billighetens gränsor för ett sådant uppvaknande? — Hvad
som borde blifva kärlekens verk blifver hatets — och
berömmer sig deraf![1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
