Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar till professor Fryxell (i anledning af skriften: ”Om aristokrat-fördömandet i Svenska historien, jemnte granskning af tvenne blad i prof. Geijers trenne föreläsningar”) 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
adelsvälde, det låg i omständigheterna af en
förmyndareregering, som dertill bidrog kanske ännu mer genom sina
förtjenster än sina fel." I föreläsningarne säges: "Gustaf
Adolf har, mera än någon af sina företrädare, utbildat
den civila och militära tjenstestaten i Sverige, och Sveriges
störste civilist, Axel Oxenstjerna, har dervid i synnerhet
varit honom behjelplig". — Följden deraf, eller att under
förmyndare-regeringen embetsmannaväldet blef ett nytt
adelsvälde, är i min historia framstäld; men redan der
betviflas att Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas inre
politik var fullkomligt öfverensstämmande. Det heter (III:
24): "kansleren omfattas med växande förtroende, ja med
en vänskap som väl aldrig från konung till undersåte
uttryckt sig ädlare; men konungen håller sig, ehuru hans
obenägenhet för folkväldet af andra hans yttranden är
bekant, likväl oberoende af sin minister i dennes politiska
meningar; och äfven hans tänkesätt i afseende på de
adeliga privilegierna kan anföras till styrka derför." — Och
vidare (III: 31): "Hvad Gustaf Adolf för framtiden menat
med de stora värdigheter som han slöt omkring sig, hvad
han ämnat med Sveriges adel, är för öfrigt lika obestämdt
som hvad han ämnat med Sverige sjelft. Man ser öfver
allt stora spår, men ej slut på vägen, spridda föresatser
till en slutsats, vid hvilken döden trädde emellan. —
Det blef sed efter honom, att för adeliga anspråk från
hans regering hemta stöd. Den tidens aristokrater äro
ej alltid häri giltiga vittnen. Hans omgifning var ej af
samma tanke. Det frambryter äfven hos de bättre, att
"han var en heroisk herre — af sådant humeur, att han,
till att dämpa androm och att hans makt skulle blifva
större, kastade handen i andras privilegier." Så yttrade
sig Per Brahe i rådet 163G; och äfven den gamle hjelten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
