Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förut var nämnd, och vice Advokatfiskal i Hofrätten.
Nu bad han sin fordne förman Generalintendenten B.
om rekommendation till Landssekreteraretj ensten i Mariestad,
som blef ledig. B. anmälde frågan hos vederbörande,
med tillägg att den unge mannen var snarare ett
Statssekreterareämne; men då han nu var angelägen om
en stadig plats för att gifta sig, så — — etc. Han
fick ock vid 22 års ålder denna vigtiga tjenst. Huru
han skötte den, veta många af länets innevånare att tala
om ännu.
”Efter halfannat års förlofning vigdes vi uti Carlstads
domkyrka d. 1 Sept. 1811. Vårt äktenskaps stora
lycka ämnar jag icke söka att måla; vi sjelfva och andra
funno den sällsynt. Att han deruti hade hufvudsakligast
förtjenst, var alltid min öfvertygelse. Hans godhet var
på mig det starkaste band. Jag kände ofta inom mig
som skulle jag blifvit en svår hustru, om jag fått en
mindre aktningsvärd man; Fru Lenngrens goda råd: ”var
huld om han är huldhet värd; om ej, så var det i förtreten”
— hade jag då omöjligt kunnat lyda. Ofta kände
jag att hans val af min person till följeslagerska genom
lifvet var ett stort och ganska obetänksamt vågspel för
honom sjelf; men lyckligtvis berodde mitt inre lugn af
hans tillfredsställelse, och med sin godhet tvingade han
mig, sig sjelf omedvetet, att fortfarande ständigt söka
egen förädling eller förbättring, för att vara eller blifva
honom värdig eller åtminstone icke aldeles ovärdig.
”Men under detta arbete, och under njutningen af
denna lycka, som så mången afundades, erfor jag stundom
en känsla af outsäglig tomhet, och en tärande längtan
efter något annat än det jag egde. Att min brist
på uppfostran, talanger och kunskaper var härtill skuld,
trodde jag en tid; men denna längtan tog äfven andra
gestalter, som än lockade, än hotade, och jag började
småningom ana att en annan farligare brist var liufvudskulden
till de moln, som under all den husliga och
verldsliga lyckans solskensdagar ofta nog beskuggade
mitt inro lifs horisont. Hvad mig felades, var intet
annat än det enda nödvändiga; och jag är nu fullt öfvertygad,
att ingen jordisk sällhet räcker till för det hjertas
behof, som saknar detta det högsta och angelägnaste af
alla både njutnings- och näringsämnen, äfvensom att den,
hvilken känner sig deraf i säker besittning, kan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
