Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 1. Till ljudläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JR s. 77), af lata ’låta’ (jfr later 1617, förf. Ark. 4: 316) = da.
lade, jfr nedan.
a motsvarar nsv. ä i åtskilliga fall, där dock ingen ljudlig
öfvergång får antagas: arffwa ’ärfva’ (Chronander Surge s. 61),
ombildning af ärfva i anslutning till arf, jfr äfven ärffwer (ib.
s. 81); andra ’ändra’ (Orf. o. Euryd. s. 84), förandras
’förändras’ (Prytz G. I s. 21), vanlig form vid denna tid (t. ex. A.
Oxenstierna), I. Erici Oecon. s. 382 har förandring, jfr fsv.
forandra i annan betydelse; isslandsk (Mess. s. 65), nybildning af
Island[1], ölandingar (ib. s. 215) af Öland; prachtight ’präktigt’
(Mess. s. 160), tryckfel eller nybildning af pracht, ett vid denna
tid tämligen nyss inkommet lånord; warma ’värme’ (obl. kasus,
Börk Dar. s. 41), gammal an-stam eller nybildning af warm, jfr
värme < *warmian-, om dylika parallellformer se förf. Ark. 7:
12, 59; warn ’värn’ (Prytz G. I s. 51), oomljudd biform (= isl.
vorn f., gen. varnar) till fsv. wærn.
Fad(h)erland (Mess. s. 19, 153, 154) är naturligtvis ett annat
ord än det hos Messenius äfven några gånger förekommande
fädherneslandh. Det får dock icke anses vara en fortsättning
af fsv. fadhurland (Stadslagen), ty detta ombildades i y. fsv.
till fadhersland, utan är ett af de många vid denna tid
uppträdande ty. lånorden; jfr mit. vaderlant, ty. vaterland.
Gamla anor har a-et i ärande (Mess.), tusan(d) ’tusen’. Om
den talrikt representerade adverbstypen på -an, t. ex. nyligan,
se nedan under formläran (adverben).
I penningasumma[2] (Chronander Surge s. 51) lefver den
gamla plurala genitivändelsen a ännu kvar; nsv. har
penningesumma eller penningsumma. I åtskilliga fall, där första leden
varit tvåstafvig, saknar det genitiviska a-et, som stundom äfven
är en lämning af gen. sing. på -a(r), motsvarighet i det nsv.
högspråket — däremot lefver det med friskt lif i en mängd
dialekter; t. ex. drängiarätt (Brasck FP s. 100), hundabäll
’hundskall’ (Mess. s. 43), lusahund (Rond. JR s. 51), låttakastning
(Mess. s. 224), narraspeel (Mess. s. 203), siöghastrandh (Rond.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
