Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfriga viktigare företeelser inom 1600-talets språk - 3. Till syntaxen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De koncessiva konjunktionerna kunna indelas i två slag,
allt eftersom
a) bisatsen uttrycker något verkligt, då den inledes af:
ehuru . . och ’ehuruväl’ (Rond. JR s. 15);
ehuru wäl = nsv. (Gustaf II Adolf s. 146); jfr däremot
ehuru ’huru än’ nedan; äfven ehuru wäl ’ehuru’ har naturligtvis
utvecklats ur betydelsen ’huru (väl) än’ liksom t. ex. nsv. ehuru
han är sjuk egentligen varit liktydigt med ’huru sjuk han än är’;
fast ’ehuru, fast, fastän’ (Chronander Bel. s. 152,
Kolmodin Gen. Aeth. s. 299); dessutom mot bruket i nsv. till b);
fast än = nsv. (Brasck Ap. g. s. 194); dessutom till b);
oachtadt at ’oaktadt’ (Gustaf II Adolf s. 144);
oansedt ’fastän, ehuru’ (t. ex. Oanseedt iagh war aldrigh
satt på häst Mess. s. 43) = ä. da. uanseet;
oansedt at(t) = föreg. (Gustaf II Adolfs. 193, 218);
omskiönt ’ehuru’ (Spegel Guds verk o. hvila) = ä. da.
omskiønt;
skiönt ’änskönt’ (vanligt hos Börk Dar. t. ex. s. 40) = da.
skjønt; om denna och föregående konjunktions uppkomst,
hvilken faller inom reformationstidehvarfvet, se Falk o. Torp Da.-no.
synt. s. 236; skiönt har som bekant uppkommit i anslutning till
ty. obschon o. d.; jfr om änskiönt nedan;
ändoch, endoch ’ehuru’ (t. ex. endoch Jagh migh
præparerar Gustaf II Adolf s. 530, jfr s. 531, ändock Öfwerstarne gåfwo
sigh in vthi Ryttare Lägret Girs E. XIV s. 102) = fsv. ændogh,
ä. da. endog;
ändoch at ’ehuru’ (Gustaf II Adolf s. 146); jfr det äldre
sv. än thå at O. Petri kr. s. 186, fsv. æn tho at, æn tha at.
b) bisatsen uttrycker något blott tänkt eller möjligt,
då den inledes af:
fast ’äfven om, om också’ (t. ex. Fast thet wore keysaren
af Rom Brasck FP s. 99, fast tu wilt bedia eller påcka
Chronander Bel. s. 135), i nsv. blott till a), hvilken användning
äfvenledes förekommer vid denna tid; ordet saknas som konj. i fsv.[1],
men fanns äfven i ä. da., dock blott i bet. b). Obrukligt är
numera ordet i förkortade satser som fast huru kärt ’huru kärt
det än hade varit’ (Chronander Bel. s. 140);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
