Ur flärdens sidenprydda salar
den fromma själen enslig går
i parkens famn, där näktergalar
besjunga jordens himlavår,
där blomstren paradisiskt spira
i dagen fram ur almars skjul
och tingens nya andar fira
kring jorden krets en mystisk jul.
Vad tårar hennes kind bedugga!
Av helig rysning pressas de
i skogen, där ur ekars skugga
betraktelsernaa rosor le.
Guds kärlek där med nardusfläktar
omsvävar vänligt hennes stig,
och glädjebranden som försmäktar
förskönad åter höjer sig.
Ljuvt på sin brudgum hon då tänker
i strålars eller törnens krans:
ur minnets gyllne spegel blänker
hans skugga i olympisk glans.
Av svarta skyar, av azuren
förgäves från sin kärlek skild,
vitt kring den blomstrande naturen
hon hör hans stämma, ser hans bild.
I rosens hy med våta blickar
Försonarns blod hon glänsa ser.
Från solen han sin hälsning skickar,
i aftonstjärnans guld han ler.
I honom andas blott den fromma,
av honom blott dess hjärta vet.
Vart träd predikar, varje blomma
förkunnar korsets hemlighet.
Med barmen svälld av evig brånad,
närd av ett ljuvt oändligt hopp,
hon skådar med en namnlös tränad
i azurn genom tårar opp.
När blixtens röda eldhav svalla
och dundrets dova viggar slå,
upp till den höjd där åskor knalla
hon skådar längtande ändå.
Klar stiger bönens offerflamma
ur hjärtats natt, ur jordens grus,
och Edens vindar henna amma
och änglar fröjdas i dess ljus.
Guds ande far på duvovingar,
hallelujah! ur eterns höjd,
och känslans eolsharpa klingar
och tanken smälter bort i fröjd.
