"Vi suckar du, flicka?
Kring nejderna blicka,
dem solen bestrålar
med levande glans,
se sjöarnes vatten
dem månen om natten
med trollsilver målar -
se fjällarnes krans!
Räds icke mitt dunder -
på Tabor du står.
Olympiskt därunder
jag blixtrar och slår.
O, torka från kinden din vekliga tår!"
"Nej, evigt han rinne!
Mitt sörjande minne
dock aldrig förglömmer
sitt heliga förr.
Med gråt mot det höga
dig lyfta, o öga,
tills öppnad jag drömmer
all salighets dörr.
Se, lärkorna svinga
från cedarnes topp:
hur festligt de klinga
sin njutning, sitt hopp!
O, finge jag följa med skaran dit opp!"
"Kom, blicka hit neder!
Sin himmel där breder
bland rosiga vårar
en yppig natur.
Stolt vandrar Jordanen
den ilande banen:
milt vattna hans tårar
Jerusalems mur.
Till drottning dig kröna
skall världsfurstens hand.
Du är i hans sköna
förlovade land.
O, nalkas ej kvällen med facklornas brand?"
"Vad ödsliga länder!
Från dödshavets stränder
förfärliga töcknar
stå kvävande opp.
Din vår är så kulen,
din flod, ack, hur mulen!
i svartbrända öknar
hemskt kröker sitt lopp.
Din makt och din ära
ej tjusa min håg
sen en gång de skära
Guds himlar jag såg
där Ordet sig speglar i livskällans våg."
"Se Libanons fjällar!
Med tidiga kvällar
omskygga hans toppar
de vandrandes stig.
I nattliga schakter
planeternas vakter
guld, silver och koppar
där vårda åt dig.
Se, vinbergen sjuda
av färger och lust.
Snart druvorna bjuda
sin fradgande must
vid bäckarnes viskning och vindarnes pust."
"Fritt glöde de klara
metallernas skara,
av stjärnorna ammad
i gruvornas natt.
Fritt mogne din ljuva
nektariska druva,
av solen beflammad,
sin fuktiga skatt,
din lust jag föraktar,
din skimrande mull.
Till himlen jag traktar -
av fröjd är den full,
av oskuldens silver och kärlekens gull."
"Mig lockar azuren,
den högre naturen,
dit stjärnornas dyrkan
och tidens ej hann,
där Sanningen prålar
i Urtankens strålar,
och Kristus och Kyrkan
betrakta varann.
Klart gjuter kring polen
i helgonens krans
den andliga solen
sin eviga glans.
Djupt vimlar därunder planeternas dans."
