Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Eldens nytta och hvad man fordom trodde att den var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELDENS NYTTA. 5
gammal, ty de spår af sin tillvaro, som äfven längesedan
utdöda människosläkten lämnat efter sig på jordens yta,
antyda bekantskap med elden. Så till exempel förekomma
på Danmarks kuster så kallade kjökkenmöddinger, hvilka
äro afskrädeshögar, uppkastade af ett folk, som för årtu-
senden tillbaka lefde där. De innehålla skal af ostron
och musslor, ben af hjortar, vildsvin, sill, ål med flera
djur — allt lämningar efter folkets måltider; vidare före-
komma vapen och värktyg af flinta samt slutligen aska,
kol och stenhällar, som tydligen användts till eldstäder.
Häraf framgår att äfven detta, nu utdöda folk kände bruket
af eld och använde den vid sin enkla matlagning.
Om vi också ej kunna få veta när bruket af eld
började, så kan det dock vara af intresse att känna till,
huru de lägst stående folk nu för tiden uppgöra eld; det
är ju ganska möjligt, att det var det sätt, som ursprung-
ligen användes. Innan vi omtala detta, skola vi göra
vårt första försök.
Försök 1. Tag en torr träpinne — en blyertspenna
är användbar — och gnid häftigt den ena ändan mot ett
torrt golf eller annat torrt trä. Sätt sedan den gnidna
ändan af träpinnen mot ena handens yttersida: man
känner då att pinnen är varm, och om man gnidit duktigt
förut, brännes det:
Detta sätt — nämligen att gnida två trästycken mot
hvarandra — användes af de lägst stående vildar för att
få eld. Kaffrernas i Syd-Afrika tillvägagående beskrifves
af en engelsk resenär, kapten Drayton, på följande sätt:
»två torra trästycken, det ena af hårdt, det andra af
mjukt trä utvaldes. Det mjuka stycket lades på marken
och hölls stadigt fast af en kaffer, under det en annan
företog sig att med spetsen af sitt kastspjut borra ett
litet hål i dess midt; i detta lilla hål sattes sedan ena
ändan af det hårda, käpplika stycket, som hölls lodrätt.
De båda männen sutto ansikte mot ansikte; den ene höll
den lodräta käppen mellan insidorna af sina händer och
lät den mycket hastigt snurra omkring, under det att den
andre höll det undre stycket stadigt på sin plats. Den
gnidning, som uppstod därigenom att det ena trästyckets
ända vreds omkring i det andra stycket, kom snart båda
att ryka. Då den kaffer, som vred ikring, blef trött, om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
