Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bliva på världsfred, och, innan denna kan tillvägabringas, på
arméernas upplösning och införande av folkbeväpning, desto
envisare vidhållas äv-en de stående härarna och status quo.
Även i vårt fädernesland har man å ena sidan påyrkat
bildande av skyttegillen, medborgargarde och folkbeväpning
med valspråk: först medborgare och sedan krigare, och icke
såsom nu tvärtom. Å den andra synes man vilja smickra och
uppblåsa militärespriten så mycket som möjligt; avhålla
armén från politiska yttringar, och i övrigt bilda den till ett
isolerat ordenssamfund — slaktarskrå vilja vi icke säga —
skilt från varje annat fädernesland än ordens, varje annan
vilja än ordensgeneralens.
Mycket har skriftväxlats härom i det offentliga, ännu
livligare dispyter hava föregått i det enskilda. Några ord i
samma ämne torde kanske tillåtas författaren?» •—■ — —
Till en början förklarar E. K. öppet att militärens så
mycket prisade esprit de corps, till vars upprätthållande inga
offer anses nog stora, inga karesser för söta, är för honom
helt simpelt en lämning av okunnighetens blinda tro,
ingenting annat. All bildning, och den lärer gå framåt både
med och utan stående härar, upplöser esprit för småsaker;
esprit för det stora — kärlek till ljus, frihet, fädernesland
— kvarstår däremot och får ökat liv. Förgäves må man
streta emot och söka tvinga människan till blind lydnad,
sedan hon genom bildning lärt sig att tänka självständigt.
Hon har vuxit därur och avkastar den gamla
militärdisciplinens småaktiga ok. Detta kan duga för kavalleriofficeren,
vilken sade sig äga »en grundprincip, som han aldrig
frångick, nämligen att var gång han såg en bra ryktborste, så
köpte han den»; för den bildade militärens åsikter passar
det däremot icke. Denne skrattar åt pedanteriet och
småsinnet, och vad han tänker det måste han tänka, det
porlar frivilligt upp i hans själ.
Mången torde kanske här invända: utom tjänsten har
ju ingen ifrågasatt militärens rättighet att tänka vad den vill?
Det är blott inom den han måste blint lyda, och det måtte
han kunna stå ut med, så framt icke strävan efter bildning
skall vara liktydigt med begär efter självsvåld?
Anmärkningen låter onekligen grundad, och skulle även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
