Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inkomna uttalanden.
D:r Frans Kempe, Stockholm.
I bref af april detta år har Ni, Herr Doktor, uppmanat mig att uttala
min åsikt om orsaken till att Sveriges ekonomiska utveckling är så svag och
långsam, att. (len ej kan uppbära en folkökning, som hland andra nationer i
våra dagar betraktas som den normala.
Ni har i Edert bref bland annat framhållit, att endast storindustrien
kan uppbära en normal tillväxt af folkstocken och alt våra naturliga resurser
äro af beskaffenhet att möjliggöra en sådan. 1 dessa båda punkter
instämmer jag med Eder. Meu »att vårt folk genom hela sin läggning är
skapadt för att blifva ett framstående industrifolk», det vågar jag betvifla.
Enligt min tanke äger ett motsatt förhållande rum, och häri ser jag orsaken
till industriens långsamma gång. Emellertid inedger jag gärna att våra
arbetare kunna fostras till dugliga industriarbetare. Detta framgår bäst
däraf, att de arbetare, som utvandrat till Amerika, där uppfattningen af
industriens betydelse genomsyrar hela folket, i allmänhet kunna anpassa sig
efter där rådande förhållanden och blifva skickliga yrkesarbetare. Afvon här
hemma finnas här och livar företag, som understödjas af on mycket duglig
arbetarestam. Men svenska folkets uppfattning af industriens betydelse är
så svag och ytlig, att det icke är någon lätt sak att här i landet fostra
dugliga arbetare. Och någon insikt om det intima sambandet mellan
industrien och dess arbetare finnes icke. Arbetarne förstå sålunda ej, att ju
större företagsamheten är, desto tiere bli arbetstillfällena och desto högre
attöningarna. Deras hufvudsakliga sträfvan har blifvit att med minsta möjliga
arbete skaffa sig högsta möjliga inkomst, och de inse icke, att de härigenom
hämma företagsamheten och skada sig själfva.
Sveriges allmoge har varit och är väl ännu snarare fientligt än vänligt
sinnad mot industrien. Bönderna veta att den alstrat en prisstegring för
arbetet, men glömma den stora afsättning, industrien bereder jordbrukets
produkter.
Och jag håller före, att de bildades begåfning och lvnnc icke alls passa
för affärer och industri, allraminst för storindustri, samt att detta förhållande
är hulvudorsaken, hvarför vi blifvit så ohjälpligt efter Amerika, Tyskland,
England, Belgien, Frankrike, Schweiz och t. o. m. Danmark, Norge samt
Italien, llärom kunde mycket skrifvas, men jag saknar tid och förmåga och
får därför nöja mig med att genom några exempel antyda de skäl, på hvilka
jag grundar denna min åsikt.
Gällivaregrufvan har under 200 ä 300 år varit känd. Det har dock icke
fallit oss in att framkalla dess värde. Det öfverläto vi åt engelsmän; och
hade de ej tagit saken om hand. vore väl grufvan ännu värdelös. Vi
missunnade emellertid engelsmännen den förtjänst, de genom sin företagsamhet
bort skörda, tvingade dera genom mindre vackra intriger att sälja med stor
förlust och togo själfva hand om det af dein skapade värdet. Driffjädern
var i detta fall icke förutseende och praktiskt ingripande, ty då hade vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
