Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversikt af utvandringslagstiftningens historiska utveckling - III. De moderna utvandringslagarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framgång anknyta de koloniserade gebiten till moderlandet och utnyttja
dem i inhemska näringsintressens och politiska intressens tjänst.
Äfven bidrogo till denna uppfattning förhärskande liberala
åskådningar, enligt hvilka utvandringen måste betraktas endast såsom ett
faktum, gentemot hvilket statens roll bör vara neutral och i
afseende å hvilket inga andra förpliktelser därför åligga densamma än
utvandrarnes skyddande mot samvetslösa mellanhänder.
Om emellertid äfven frågan om en statlig kolonisationspolitik
icke blifvit ett led i den schweiziska utvandringspolitiken, så blefvo
dock i förbundslagen af år 1888 viktiga nationella synpunkter
beaktade. Äfven om det icke ansågs lämpligt och möjligt att staten
uppträdde som koloniserande myndighet, så gafs åt densamma en
högsta kontroll öfver utvandringens riktning och öfver utrikes
kolonisationsföretag därigenom, att all värfning i och för utrikes
kolonisationsföretag och all förbindelse mellan utvandraragenterna och
dylika företag gjordes beroende af Förbundsrådets pröfning och
tillstånd. Sålunda stadgades, att »personer, bolag eller agenturer, hvilka
i någon som helst form representera ett kolonisationsföretag, skola
anmäla detta hos Förbundsrådet och gifva detsamma noggranna
upplysningar om företaget»;[1] vidare att »Förbundsrådet i hvarje
särskildt fall äger afgöra, huruvida och under hvilka villkor enskilde,
bolag och agenturer kunna erhålla tillstånd att representera ett
kolonisationsföretag». Agenternas koncession föreskrefs skola kunna
omedelbart återtagas, »om de befatta sig med ett
kolonisationsföretag, i afseende å hvilket Förbundsrådet funnit sig föranlåtet till
varning».[2] Uti särskild författning[3] gafs vidare förnyade
föreskrifter om samma ämne och föreskrefs särskildt, att »alla
offentliggöranden samt allt meddelande af upplysningar i propagandaändamål
öfver af Förbundsrådet icke såsom tillåtna erkända
kolonisationsföretag förbjudas».
Genom dessa bestämmelser i förening med inrättandet af den
ofvannämnda kommissariska afdelningen i utrikesdepartementets
utvandringsbyrå, åt hvilken pröfningen och kontrollen i afseende å
dessa frågor uppdrogs, gafs åt statsmyndigheterna medel i händer
att förhindra utvandring till sådana trakter eller vid sådana
tillfällen, då utvandrarnas välfärd enligt dessa myndigheters mening
sättes i fara. Den princip, på hvilken den schweiziska
lagstiftningen sålunda ställde sig, var visserligen i första hand de
utvandrande medborgarnes personliga intressens skyddande, men denna
uppgift uppfattades på ett vidsträcktare sätt än af den äldre liberala
utvandringslagstiftningen. Det gjordes af den schweiziska
förbundslagen den åskådningen gällande, att utvandringsstaten icke
uppfyllt sina förpliktelser i afseende å utvandringen enbart genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
