- Project Runeberg -  Emigrationsutredningen : Bilaga XVII : Utdrag ur inkomna utlåtanden /
177

(1909) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PASTORSÄ M BETENA.

177

Alfta pastorat. Gäfleborgs lån.

Med anledning af cirkuläret under april detta ar får pastorsämbetet i
Alfta meddela, att den ekonomiska ställningen inom socknen af ålder varit
god, ehuru don pä senare år inom särskildt några byar betydligt försvagats
på grund af växelaffärer med ty åtföljande borgensväsende. För fattigdoms
skull har härifrån näppeligen någon behöft emigrera, ty tillfällena till rikligt
betald arbetsförtjänst ha ej saknats och ha, särdeles sedan skogsafverkning
och flottningsarbetet började, varit många. Till sådant arbete ha också icke
blott vanliga arbetare utan ofta också den besutna allmogens söner
vändt sig ifrån det jordbruksarl)Cte, som förut gifvit dem uppehälle. I)et fria
lifvet och den rikliga förtjänsten ha gifvetvis varit lockande för do unge, och
sedan de en gäng fått smak för detta arbete, ha do mera ordnade och bundna
förhållandena i hemmen, där sönerna fatt arbeta för kläder och föda och en
slant då och då, icke längre behagat dem; ungdomens naturliga nöjesbegär
har ock genom den rikliga förtjänsten stegrats, och så, när från någon anhörig
eller vän i Amerika kommit bref ined skildring af därvarande stora
arbetsförtjänster och frihetslif, skildringar som alldeles förtegat det oeftergiflig.!, krafvet
på arbetskraft och uthållighet och de dryga lefnadsomkostnaderna, så. har oj
länge dröjt förr än den ene efter den andre fattats af amerikafebern och
lämnat sitt hemland. Härigenom, att do unga arbetskrafterna vändt sig frän
jordbruket, har för heminansägarne svårigheten att fä nödig kraft till
hemmanets vederbörliga skötsel stegrats, och dä, när bolagens uteliggare kommo
och bjödo en rund summa, som syntes så storartad, för hemmanet, såldes detta,
och far och mor och småsyskon följde den äldre sonen och brodern ditöfver,
där det gick sä lätt att få land, där jorden nästan af sig själf bar rika skördar
och där det fanns så många utmärkta maskiner till hjälp för do styfva armar
och händer och den krökta trötta ryggen.

Fribiljett för resan öfver till Amerika har ofta varit ett användt medel
att locka arbetsföra ditöfver. Tänk, att fa fara gratis! Mon dou fria resan
— därpå ville man aldrig tänka — den kostade årslångt arbete därborta.
Man ville ej tänka pä att resan skulle betalas genom arbete, ty efter det
arbetet skulle man ju ändå lät.t nog bli i tillfälle att få eget »land», sitt eget
hein, och det var ju något, som här hemma i Sverige var något ouppnåeligt
för en vanlig jordbruksarbetare. Alftabonden har nämligen en stor motvilja
för att på sitt hemman upplåta mark till en arbetare, som vill bli torpare.
Han fruktar att. därigenom draga öfver sig allahanda obehag; om fattigdom
skulle drabba åboen, om torparen blefve oduglig till arbete, då skulle ban,
ägaren, ga miste om dagsverkena, som skulle utgöras, och hvem vet om icke
fattigdomen t. o. m. skulle kunna göra torparhustrun och barnen oärliga?
Nej, ensam boende på hemmanet vill ban vara.

Men på kronoogendomarne dä — de stora utmarkerna, där det skulle
ba gått så lätt att odla upp ett stycke jord och där plats fauns åt så många?
—- nej, icke heller där var det någon möjlighet att fä slå sig ner och fa
något såsom sitt egot. Staten var lika rädd för åboar som bonden. Ville
man komma någon väg, så skulle man till Amerika, där gick det både lätt
och säkert, det hade don och den skrifvit om.

Till emigrationen har säkerligen också i ej ringa mån bidragit den gamla
vanan hos bönderna, att när en bonde nått en sådan ålder att han anser sig
böra sluta och slå sig till ro, han brukat sätta ifrån sig hemmanot at någon,
vanligen den äldste af sönerna, för en billig penning, ofta mindre än det laga
taxeringsvärdet, hvarförutom don nye ägaren förbundit sig att. såsom uttrycket

12—00707

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:24:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emuutdrutl/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free