Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka jag älskade så, att jag kunnat gifva mitt lif för dem, men jag var
fullkomligt nykter och som sagdt arbetade öfver förmågan när jag kunde.
År 1861 på hösten öppnade jag egen verkstad med lånade penningar. Tiden
var hård, inkomsten liten, konkurrensen för stor, men det gick mycket bättre
än när jag var gesäll. 1863 vid nyåret förkylde jag mig mycket svårt och
fick en svår lunginflammation. Det tog 5 månader att blifva bra igen. Jag
sade bra, men när som jag ett år efter försökte att få lifförsäkring, så
befanns jag vara oduglig. Jag lefver dock än i mitt 73:e år, fastän jag är
sjuk. Jag skrifver fast jag darrar af svaghet.
Så drabbades jag af det svåraste af allt. En medicine kandidat tog
min älskade hustru ifrån mig. Det blef också till slut omöjligt att hålla
uppe affären, jag begärde mig i konkurs, men fick ett förmånligt ackord, som
jag betalte under de två sista åren jag var i mitt kära Sverige och sedan jag
kom hit till Amerika. Jag har betalt hvarje krona, och jag känner det
välgörande. Hur det nu var så gifte jag mig igen där hemma, men jag kände
det mycket tryckande. Rummen som jag bebodde voro mycket låga, så att
jag kunde med handen räcka upp i taket. Jag hade två rum och kök, men
som köket var stort och hade två fönster, så sattes det upp en lös vägg, så
att det blef både kök och kammare af det. I kammaren spisade vi, och där
var äfven mina arbetares sofplats. Jungfrun sof i köket. Innanför där ar-
betarna sofvo hade min hustru och jag vårt rum, och det rum, som vi
egentligen skulle ha kommit in igenom till vår sängkammare, det måste vi hyra
ut för att få hjälp till hyran. Märk nu här: jag var mästare och ansedd
som en bra karl, men om min hustru och jag voro ute hos någon vän till
något sent, så hade vi först att gå förbi där vår jungfru låg och sedan förbi
våra arbetare innan vi kommo in i vårt rum. Det låter otroligt men är
dock sanning.
Det började att kännas mycket tungt för mig, isynnerhet som min läkare
sade mig att jag ej mera kunde tåla vid det hårda klimatet. Jag hade hört
om det milda Florida vid Mexikanska viken och jag talade vid min hustru,
och hon var med om att resa hit. Vi sålde då hvad vi hade och lämnade
det kära Uppsala den 1 sept. 1870. Då slogs fransman med tysken och blef bet.
Vi kommo hit till Florida den 1 oktober 1870, men det såg förskräckligt
mörkt ut för oss. Hjälpen kom dock, och jag fick arbete som koppar-,
bleck- och plåtslagare vid en järnvägsverkstad. Till lön fick jag endast 150 cent
om dagen, ty jag kunde ej tala engelska. Det ser nu ut som ett under för
mig huru jag alls kunde reda mig, men min tilltagsenhet hjälpte mig. Jag
fann en gång stora väldiga prydnader af mässing, som på den tiden
begagnades så mycket på lokomotiven, kastade i en skräphög. De hade blifvit
rysligt tillstukade vid sammanstötning, jag tog den största och betraktade
den noga. Den var på största hållet 37 tum. Jag tog den och gick till
smedsverkstaden och gjorde eld i en obegagnad härd, och med all försiktighet
smälte jag upp alla lödningar. Just som jag höll på med det så kommo
verkmästarn och förmannen och tittade förvånade på mitt arbete. Om fyra
dagar hade jag det färdigt. Det sista jag gjorde vid det var att jag satte
prydnaden i en stor svarf och polerade af den, och när det var gjordt såg den
ut som ny. Alla sågo förvånade ut och icke minst mästaren själf. Jag fick
min dagspenning höjd till tre dollar för 10 timmar, och efter det så kommo
de till mig med allt rackartyg som man knappast kunde begripa hur man
skulle bära sig åt med. Men jag skakade ej på hufvudet för något, jag
nickade bifall och såg glad ut. Jag hade en son som var på 14:e året.
Honom fick jag ta som min hjälp, och han hade alla redan lärt sig något
engelska, så att han blef mig till stor nytta. Han fick från första dagen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
