Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är för alltid förlorad, som kunnat användas att sänlta produktionskostnaden
med några ören per artikel. Det är liär vanligt att söka orsaken till liöga
utgifter och liten produktion hos hefillet, ej hos den som arbetar. En är
befäl så länge han håller tillverkningskostnaden lägre Un en annan. Därtill
fordras det att låta ens arbetare kiinna det de äro människor och hlifva
behandlade så. Låt dem vara sina egna, då de ej äro i arbetet. Kalla dcin
ej in på kontoret för att stå till rätta inför en patron eller kontorslymmel,
för någon förseelse han begått mot någon på en atinan plats, vid en lustresa
eller ibland kamrater en kvilll. Låt lagen ta hand om sådant. Den ene får
arbetet, den audro lönon, och det bör vara nog.
llur denna sed ännu kan vara i bruk, är oförklarligt. Den drifver bort
mången, och för en annan blir ett ofta uppkallande på kontoret för
obetydligheter till en vana och saknar därför både sitt värde som straff och som
varnande exempel för andra. Jag har här flera män från Adalens verk. De
äro mina bästa arbetare och uppföra sig väl. Men hemma i Sverige voro de
uppkallade »på kontoret» tillsammans med andra för »käringprat». De voro
aldrig säkra för en dylik kallelse någon dag. Det, kan hlifva för mycket af
disciplin också. Lämna en del, den del som lagen ej tar band om, till
individens eget godtycke. Ilan blir då mera mån om bur han uppför sig, enär
därpå beror aktning eller missaktning.
N:r 231.
M. T. A., Nebraska. Emigrerade 1893. Från Norrbottens län.
Så frestande det än vore att få behandla emigrationsfrågan i sin helhet,
sådan jag Ber den efter 14-årig vistelse i detta land, måste jag afstå därmed.
Det är ju icke heller detta man begär, utan att få veta orsakerna till att
jag sjiilf reste till Amerika. Dessa voro nog icke alldeles desamma, som
förmatt de flesta emigranterna att utvandra från ett älskadt fosterland. Mitt
mål var icke att i den nya världen vinna bättre materiell utkomst, utan att
nå det ämbete, som jag i Sverige under stora försakelser förgäfves sökte att
hinna till — prästämbetet i don lutherska kyrkan. Fattigdom i förening
med en obetvinglig lust. att studera och hlifva präst tvang mig till att
emigrera. Så länge jag var i Sverige, ville jag icke höra talas om att resa till
Amerika, och jag var i mitt sinne förbittrad på alla som vände fosterlandet
ryggen. »Blif i landet och föd dig redligen», var mitt valspråk till de
emigrerande. Och när jag själf, säkerligen ledd af en högre hand, begaf mig af
till detta land, reste jag, så underligt det låter, mot min vilja. Men
händelserna länkade sig så, att jag ieko kunde låta vara att resa. Dock hade
jag aldrig kunnat gifva mig i väg, om jag icke uppehållits af tanken att
snart få återvända till fosterjorden igen. Det var blott på försök jag reste.
Här må följa några data ur mitt lif. Jag föddes 18G3 i Norrbottens län.
Min fader var sjökapten, hemmahörande i Roslagen. Vid 4 års ålder var jag
fader- och moderlös, med ett arf’ på 5 å 600 kr. Syskon hade jag inga. Sä länge
mitt lilla arf räckte, utarrenderades jag till den lägstbjudande. Sedan mitt arf
fog slut, tog kommunen mig om hand. Vanligen fick jag flytta till nya hem hvarje
«r, någon gång oftare. På grund af att jag i mina barnaår fick arbeta för hårdt
samt svälta och frysa otroligt, insjuknade jag svårt i benröta vid just uppnådda
5 6 års ålder. Genomgick flera operationer. Blef efter cirka 2 */a år sä pass
bra, att jag 1882 kunde pä kommunens bekostnad genomgå
landstingsscmi-»ariet i I\, tjänade som skollärare i tre läseterminer i min födelseförsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
