Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men det var den langa värnplikten som dref mig l»it. Jag ville icke gå
och exercera så lång tid, och det. itr många hundra pojkar med mig som ha
samma tanke. Eburuvftl jag tveker 0111 mitt fosterland, så kommer jag dock
aldrig att beträda Sveriges jord, om jag inte blir frikallad från värnplikten,
innan jag går hem, förty jag är gift, och om jag då kommer hem och måste
ut och exercera, hvad skall då min hustru lcfva af under tiden jag är borta,
när jag förut ingen förmögenhet har? Det blir intet aunat än fattigdom, och
dä kan jag mycket hellre stanna här och bafva mitt dagliga bröd. Men ville
de frikalla mig frän all värnplikt, så skulle de inte beböfva vänta på mig
sä länge, och jag känner mänga unga män som säga samma ord. Många ha
gått från Sverige vid 17 — 19 års ålder, och när de ha varit här några år,
så gifta de sig, och sedan säga de som jag sade, men om de frikallade alla
gifta, som inte fullgjort sin värnplikt, så skulle många tusen komma tillbaka
igen.
N:r 267.
N. N., Washington. Från Östergötlands län.
Undertecknad föddes för 2(i ar sedan vid Vätterns sköna stränder. Ilvar-
för jag reste till Amerika var endast för att få se litet af världen, ej som
kanhända mången af rädsla för den långa exercisen eller af fruktan för
svältdöden på gamla dar. Ty Sverige är ej så dåligt som många för länge
sedan utvandrade svenskar tro; tiderna ha förändrats på dc sista 25 åren.
Exercisen talas mycket 0111 och tycks injaga skräck hos mången. Vareu ej
rädda, gossar, den skadar eder inte i kroppsligt hänseende, men kanske litet
i ekonomiskt. Tvärtom gör den inångeu godt. Själf var jag vid 17 år
värf-vad soldat och fick lära mycket, som kommer väl till pass nu. Det var äfven
min bekymmer slösaste tid. Sverige är ej värre lottadt än andra europeiska
länder i den vägen. Jag dansade ej alltid på rosor under mina uppväxtår,
nien saknade hvarken mat eller kläder; det är allt man får här. Därför
skall jag snart, 0111 jag tar lcfva, återse Sverige och för alltid bosätta mig
där.
N:r 268.
J. P. A., Minnesota. Frän Kalmar län.
För min del är det alltid med en smärtsam känsla jag tänker tillbaka
på utvandringstiden. Torkåret 18 ti 8 åstadkom den största nöd jag varit vittne
till. Mina föräldrar bodde i staden V. Några födoämnen funnos knappast
att få köpa, och lika ondt om förtjänster var det. Jag fick dock arbete hos
en byggmästare ett par mil från staden. När det gick rätt bra, kunde jag
förtjäna mer eller mindre än 75 öre per dag. Emellertid hade vi en
släkting i Amerika. En dag fick min far ett bref från denne. Han delgaf däri
ett och annat i Amerika. Symptomer till amerikasjuka infunno sig. Sista
tiden arbetade jag för ett engelskt bolag i en koppargrufva. Där var mycket
arbetsfolk, och amerikafebern rasade epidemiskt. Sa bar det i väg. Vi voro
c’i 25 unga män som engagerades till att arbeta på en ny järnväg i staten
New Jersey. Nu är det snart 40 år sedan jag kom hit, och under alla
omständigheter kunde jag ingalunda förmås att lämna mitt hem och inställa
nig under Sveriges herretyranni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
