Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
på sig under hela lifvet och betraktade såsom en den “Store
Andens“ gåfva, hvilken han aldrig kunde afyttra. Indianen
kunde endast en gång i lifvet “göra medicin" och om densam¬
ma förlorades, kunde den icke ersättas af en annan, så vida
denne icke var en dödad fiendes.
De män, hvilka vågade nalkas den “Store Anden“ eller
den “onde anden“ utan någon medlare, kallades medicinmän.
Dessa, som voro stammens öfversteprester, rådgifvare Och lä¬
kare, åtnjöto stor vördnad 1) och ansågos besitta öfvernatur-
liga krafter, medelst hvilka de kunde bota alla sjukdomar och
afvända hotande faror. Hjelpte icke naturliga medel, som en
sådan läkare föreskref, användes “trolldom." Iklädd en fan¬
tastisk drägt af djur- och växtrikets produkter, infann sig me¬
dicinmannen vid den sjukes läger, hvarest han sjöng sina troll-
domssånger och skakade sina skramlor, för att fördrifva de
onda makter som voro den enda orsaken till sjukdomen. Till¬
frisknade den sjuke, så ökades medicinmannens anseende, och
dog patienten så förklarades dödsfallet vara] en följd af den
“Store Andens" beslut, hvadan all “trolldom" varit förgäfves.
Såsom offer till den “Store Anden" framburo indianerna
icke blott det käraste och dyrbaraste de egde af timliga ego¬
delar, utan de offrade äfven sina lemmar och måhända äfven
sina egna barn. De afhöggo fingrarne på sina händer samt
underkastade sig långa fastor och gräsliga marter, utan att
* derunder höja ett klagorop eller ens en suck 2). De årliga
religiösa festerna, då dessa offer skedde, räckte alltid 3 a 4 dagar.
En af de religiösa festerna firades till minne af den stora
ltvattnflodenu. Indianerna berättade, att jorden en gång hem¬
sökts af en stor vattuflod och att allt lefvande dervid omkom¬
mit utom en man, Numank Machana, som räddats i en ark
(Ma-Mönnih-Tuchä), från hvilken han utsläppt foglar, af
hvilka en turturdufva återkommit till honom medförande en
en videqvist. Arken hade slutligen stannat på ett högt berg
1) Äfven vansinniga och lytta personer betraktas af indianerna med
en viss vördnad.
2) Det torde med skäl böra antagas, att ofvannämde plågor och offer
af egna lemmar voro i bruk endast hos mandanerna. (Se Catlin: “Nord
Amerikas Indianer“ 22 kap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
