Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
i Vestern; ocli offer borde hvarje år anställas, på det att nå¬
gon ny flod ej skulle ånyo hemsöka jorden. Indianerna egde
också sagor, i hvilkas dunkel man velat spåra eu, ehuru yt¬
terst svag, kunskap om syndafallet och återlösningen 1).
Indianerna trodde på ett lif efter döden. De trodde, att
de goda skulle då belönas och de onda straffas. Himlen, som
de kallade de u Sälla] jagtmarkerna “ var, enligt deras tro,
belägen i ett mildt klimat, hvarest fanns “bufflar‘c och annat
villebråd i öfverflöd. Afgrunden deremot låg i en kall och
ödslig trakt, täckt af evig snö och is. Förr än själen kunde
anlända till himlen måste den passera en bro öfver en mörk
flod. Var själen god, gick hon lyckligt öfver, men var hon
ond föll hon i strömmen och fördes till de osaligas vistelseort,
hvarest grufliga plågor väntade henne och hvarest qvalen
förhöjdes deraf, att den c‘Store Anden“ äfven der var närva¬
rande.
Huruvida indianerna offrade sina egna barn är i bög grad ovisst.
Emellertid uppgifva flera författare att det var brukligt hos de indian¬
stammar som bodde nära Niagarafallet. Sagan derorn, som ännu lefver
på det i närheten af fallet boende folkets läppar, lyder sålunda:
‘•Innan de hvite ännu tagit indianernas land i besittning, samman¬
trädde flera indianstammar hvarje år nära Niagara och utsago bland sig
ett offer till den ande, hvilkens röst de tyckte sig förnimma i vattnets
dån. Detta offer måste alltid vara en ung mö, den skönaste bland alla
stammarnes tärnor och det betraktades såsom en stor ära att blifva ut¬
sedd till brud åt fallets ande2), En hvit båt smyckades med blommor
och fylldes med sköna frukter, hvarefter den unga flickan rodde densam¬
ma ut i strömmen, under det hennes anhöriga och vänner uppstämde en
entonig sång till dess fallet uppslök sitt byte.
En gång hade lotten fallit på en skön tärna, enda dottren till sene-
eaernas tappre höfding. Då de öfrige höfdingarne uppstodo och förkun¬
nade för den församlade folkmassan, på hvilken person lotten fallit, fåra¬
des icke fadrens öga, ej heller förrådde han på minsta sätt de känslor,
som kämpade inom hans bröst. Han yttrade endast: ‘‘Det är tillbörligt
att vi offra till den Store Anden det käraste vi ega.“ Då natten kom
och månen kastade sitt skimmer öfver de hvitskummiga böljorna, såg
man den hvita båten styras af höfdingens dotter mot midten af strömmen
och föras af densamma allt närmare och närmare mot Hästskofallets
bråddjup. Plötsligt förstummades den på stranden församlade folk¬
mängdens sång och jubel. En annan båt, styrd af den tappre höfdingen,
11 Catlin: “Nord Amerikas Indianer“ sid. 113.
2) Indianerna nära Niagara trodde att den Store Anden bodde i vat¬
tenfallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
