Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första tidehvarfvet. Norra Amerikas äldsta historia. Landets befolkning - II. Indianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
och äktenskapsskilsmessor äro nu ganska vanliga bland de olika
stammarne.
Quinnans ställning hos indianerna var, såsom vi förut
upplyst, ingalunda afundsvärd. Hon ansågs alltid såsom en
shfvinna, hvilken aldrig fick deltaga i männens religiösa cere¬
monier, måltider eller rådplägningar. Allt grofarbete hvilade
på hennes skuldror och utan minsta knot förrättade hon det¬
samma, under det mannen makligt l ökte sin pipa bland sina
stridskamrater. Till följe af de tidiga äktenskapen och det
hårda arbetet försvann qvinnans skönhet ganska snart efter
giftermålet. Svartsjuka och osämja mellan hustrurna till sam¬
ma man hörde dock till undantagen. Indianqvinnan sörjde
utan tårar, utan ord och utan suck och ofta lemnade hon si. t
slafveri obegråten af sim närmaste. Man må dock icke tro,
att indianqvinnorna i allmänhet voro missnöjda med sin ställ¬
ning. Långt derifrån. ‘‘Om deras män försökt hjelpa dem
i arbetet på åkern eller vid hudarnes garfning, skulle de be¬
traktat detta som den största vanära.“—En indianqvinna blef
sällan eller aldrig moder till mera än två eller tre barn. Barns¬
börden var i allmänhet så lätt, att modren efter en half tim¬
mas förlopp kunde sitta till häst och med barnet på armen
åtfölja stammen på dess flyttningståg 1). Hvarje indianqvinna
hölls under sin reningstid fullkomligt afskild från den öfriga
familjen och fick icke vid lifvets förlust vidröra något som
tillhörde mannen. När reningstiden var förbi måste hon,
innan hon inträdde i familjens wigwam, bada sig i rinnanie
vatten, hvarefter hon åter ansågs lor ren
Indiane nas nöjen voro dans r och lekar. Danser hörde
till indianernas gudstjenst och af dem nämnas flera slag såsom
krigsdansen, skalpdansen, buffeldansen, björndansen, tiggare¬
dansen m. fl. Om krigsdansen hafva vi i det föregående talat.
Skalpdansen dansades endast efter en vunnen seger. Buffel¬
dansen tillställdes <-för att locka bufflarne till indianernas ja t-
markcr“ o h dansades alltid i en mask, bestående af en med
horn försedd buffelhud. Björndansen var också en maskerad-
dans, sona dansades i Öre hvarje björnjagt. “Dansen bestod af
3) Catlin: “Nord Amerikas Indianer“ sid. 277.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
