Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
4 rader fjädrar. Pilspetsen, som var af jern, hade stundom
hullingar eller dubbel spets (tvioddr). Kogret, i livilket pilarne
förvarades, var af trä och bars på ryggen. — Hammaren och
dolken (ritingr) hörde också till våra förfäders beväpning.
Ringbrynjan var en pansarskjorta af i hvarandra fästade
jernringar. Hen räckte stundom ända till midt på benet och
var ämnad till skydd mot svärdshugg. Sagorna omtala äfven
silkesskjortor “på hvilka intet svärd bet“. — Hufvudet skyd¬
dades af hjelmen (hjalmr), som var af jern. Hen egde en s. k.
nässkärm till skydd för näsan och var ofta förgyld eller guld-
belagd samt försedd med vingprydnader vid båda örortlti. —
Skölden var rund och flat samt förfärdigad af tunna bräder.
Kring den yttre kanten lopp ett smalt beslag af jern eller nå¬
gon gång af silfver. I midten fanns ett hål för handen, öfver
hvilket var fästad en buckla af jern eller silfver. Stundom
var skölden å yttre sidan försedd med två tvärs öfver hvar¬
andra löpande jernband samt målad i bjerta färger. Egarens
bedrifter voro ofta symboliskt afbildade å hans sköld 1).
Berserkar (af “ber“ bar, utan, och “serk“ brynja) kallades
personer, hvilka i striden föraktade alla skyddsvapen. “Ber-
serksraseriet“ synes hafva varit en i Norden gängse sjukdom,
som nu lyckligtvis försvunnit. Bcrserkarne voro och ansågos
alltid såsom den sanna hjeltekraftens missfoster, hvilka, då
de icke egde fiender att bekämpa, vände sina svärd mot liflösa
ting eller mot sina bästa vänner.
Att Nordens folk under forntiden var utmärkt skickligt’
i vapnens bruk, derom bära icke blott Nordens utan äfven
södra Europas häfder vittnesbörd. “Folkets hela väsende
var hjeltemod och svärdet dess gunstling, dess bonigsplats ett
beständigt läger, dess dagsarbete vapenöfningar och kämpa-
lekar, hela samfälta nationen en mäktig, obetvinglig här“2).
Nordmännens religionslcira (asaläran) skildrar på fornti¬
dens djupsinniga, för oss ofta hemlighetsfulla, symboliska
gpråk all tings uppkomst, det ondas och det godas represen-
1) H. O. Hildebrand: “Konungaboken", II, sidd. 340, 341. O.
Montelius: “Lifvet i Sverigo under hednatiden" sidd. 61, 97. A. E.
Holmberg: "Nordbon under hednatiden" sidd. 540—566.
2) J. Wallenius: "Tal om Svea konungars arfsrätt"t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
