Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\
126
hundradet; men redan långt förut hade kristendomens lära
öfvertygat folket om det orätta och syndiga i denna “sed“.
Det nyfödda barnet lades i forntiden på golfvet, hvarest
det fick ligga, till dess att fadren bestämt öfver dess lif eller död.
Beslöt fadren att upptaga barnet, bars detsamma till honom
och upptogs i hans armar 1). Det blef derefter vattenöst och
“helgadt åt familjens husgudar^ samt erhöll ett namn 2). Att
utsätta ett vattenöst barn betraktades såsom mord 3) I fa-
drens frånvaro vattenöstes barnet afen annan person, och “det
vur sed med gäfve mäns barn, att man sökte få ansenliga män
till att ösa dem med vatten eller gifva dem namna4) Med
namnet följde en gåfva, som kalledes “liamnfäste“ 5), och
bestod denna af ringar, vapen eller annan egendom. Då bar-
•«lau i Ringsmal. Rörande de nor-
kare : “Mera sköna oeh klangfulla
■rligen något folk ega att uppvisa,
“numera skola äfven vid namnval
,era ut börn upp fra thvi thau
oaic. Se Strinnholm: II, 553).
1) Detta kallades “at bera barn at faudor sinom“. Deraf också “bo-
rinn“, boren, egentligen icke betyder född, utan buren till fadren och i
familjen upptagen. Grekernas “anairumai“, romarues “suscipere“ och
tyskarnes “Hebamme“ (af heben, upplyfta, upptaga; häntyda på en lik¬
nande fornsed hos dessa folk att upptaga barnet och bära det till fadren
(Strinnholm: “Sv. Folk. Hist.II, sid. 551). Det svenska ordet “jorde-
gumma“ påminner ännu om seden att lägga barnet på och upptaga det
ifrån jorden (golfvet).
2) Vattenösningen omu
diska namnen yttrar en känu
namn än de fornnordiska läi
och det är djupt att beklag:,
söka förneka vår svenskhet“.
3) “That var tha mord kallat,
voru vatni ausin“ (Ilordes och Holm.
4) Sturleson: “Harald Ilårfagers sag.“, 40 kap.
5) Sådan gåfva skänktes också, då man gaf en annan person ett ök¬
namn (Att gifva oeh att bära öknamn ansågs på den tiden icke vara för¬
närmande). Vanligen utmärkte namnet den namngifnes utseende, ka¬
rakter eller någon af honom utförd bragd. Konung Rolf i Danmark kal¬
lades for sitt magra utseende Krake; konung Harald i Norge kallades
för sitt långa hår Hårfager. Skalden Thorleif erhöll af konung Sven i
Danmark namnet Jarlaskald samt i namnfäste ett segelklart skepp med
full last. Skalden Hallfred erhöll af konung Olof Tryggvason namnet
å,ranrådaskald och i namnfäs^e ett vackert svärd. En isländare Thorsten,
som grep en stor och vild offeroxe i bakbenet så hårdt “att både kött och
hud remnade och benet gick af med hela. bakstycket“, kallades af nyss-
nårade konung (Olof Tryggva.^n) för Oxfot och erhöll en ring i namn¬
fäste. Skalden Thormoder kallades Kolbrunarskald för sina qväden om
en svartlockig mö på Island. En annan skald Gunnlög kallades Ormtunga
för sina bitande satirer 0. s. v. Några ärftliga tillnamn funnos icko i
Norden i forntiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
