Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
högre bördi). Yid friarens ålder fastades icke så stort afse-
ende som vid hans bragder 2). Den, som ville vara qvinnas
vän, “skulle te sig käck i vapenbrak“ 3), ega ryktbarhet och
ära, krigisk hållning och manligt väsende.
På grund af lag och sedvänja egde flickans fader, broder
eller närmaste fränder rätt att bestämma Öfver hennes gif¬
termål 4). Denna sin rätt begagnade de dock med hofsamhet.
“De hade för mycken känsla af ära, att öfver det svagare kö¬
net utöfva en tyrannisk makt“ 5). Det var vanligt, att fadren
inhemtade modrens och dottrens tankar; och ofta lät han sa¬
ken bero på deras utlåtanden. Utan giftomannens samtycke
kunde dock aldrig något lagligt äktenskap ingås 6). Friaren
måste derföre i första rummet vända sig till flickans fader med
sin “bön“7). Detta skedde ofta genom ett ombud eller s. k.
“böneman“. Utföll svaret jakande, så uppgaf friaren huru
stor “mund“ eller qvinnogåfva, han ville skänka sin blifvande
hustru, samt huru stor vängåfva (vingaef), han ville gifva hen-
1) östen Belis hofmän i Upsala ansågo, att det skulle för Ragnar
Lodbrok vara hederligare att fästa sig vid konung östens sköna dotter
Ingeborg än att längre hafva “gubbens dotter (Kraka) från Spangarhed“
till gemål. Ragnar sjelf var af samma åsigt och trolofvade sig med In¬
geborg, hvilken trolofning dock genast bröts, när Kraka upplyste,•att
hon icke var en torparedotter utan en högättad qvinna.
Då konung Harald Gränske i Norge friade till Sigrid Storråda i
Sverige, och denna påminde honom om, att han var redan gift, svarade
han, att hans maka nog var god och förträfflig, meD “icke så storboren
som han“ (Olof Tryggvasons sag., 48 kap.).
2) Strinnholm: “Sv. Folk. Hist.“, II, sid. 527.
3) Bjarkamal 23.
4) “I tider, då slägtförbindelser hade en så väsendtlig inflytelse, var
deraf en naturlig följd, att angelägenheter, som rörde dessa och förmän¬
nen voro af så mycken vigt, icke kunde öfverlemnas åt qvinnans behag.
Äfven sönerna hörsammade fädrens vilja och råd, dock mer af sonlig
vördDad än af tvång och undergifvenhet“ (Strinnholm: “Sv. Folk. Hist.“,
II, sid. 528).
5) Dens., II, sid. 529.
6) Njals saga berättar, att då den sköna Halgerda på Island blifvit
bortlofvad åt Thorvald, yttrade hon missnöje med detta parti. Hennes
fader sade då till henne: “Tro du icke, att jag frågar efter din stolthet,
och att jag derföre skulle bryta det aftal, som en gång är gjordt; der som
du ej vill finna dig i hvad billigt är, så vet, att jag har att befalla’*.
7) “Bondae son vil sserkono bydise, han skal hin skyldeestce et hittse,
ok bön sinse byrise“ (Vestg. 1. Gipt. balk., II).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
