Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 37
flicka kallades löftesqvinna (heitkona) 1). Det hände också,
att sjelfva fästningen ingicks endast för vissa år. Infann sig
icke friaren inom den utsatta tiden, så kunde flickan gifta sig
med en annan; infann han sig åter och den trolofvade fäste-
qvinnan nekades honom 3 gånger inom ett år, så tog han henne,
om han kunde, med våld ur hennes faders hus, och en sådan
hustru kallades sedan “lagtagen och ej råntagen“2). Bröt-
flickan fästningen innan bröllop hållits, så måste hon icke
blott återlemna fästegåfvorna, utan äfven böta tre marker
samt med tolfmannaed svärja och betyga, “att hon icke visste
last och lyte med fästmannen och hans ätt mera nu, än då
han bad och fästade henne“3). Samma lag gällde äfven för
mannen.
Sjelfva bröllopet firades med stort gästabud å brudgum¬
mens gård. En beväpnad skara brudmän sändes derifrån till
brudens hem, för att hemta henne och den lofvade hemgiften
samt for att skydda båda under hemfärden, hvilket ofta var
ett med fara förenadt uppdrag; ty, om brudgummen hade
mäktiga rivaler, hände icke sällan, att desse bortrofvade bru¬
den, innan hon kom till “bonda sin“4). Kom hon lyckligt till
1) Då Illuge Ilallkellsson på Island framställde för Helga den fagras
fader, Thorsten, sonen Gunnlögs frieri, svarade flickans fader: “För dina
ord och vår vänskap skall Helga vara Gunnlögs löftesqvinna, men icke
fåsteqvinna. Och tre år skall hon vänta honom, medan Gunnlög reser
utomlands och omskapar sig efter dugliga mäns skick och seder. Men jag
skall vara löst från alla aftal, om han icke kommer tillbaka inom den ti¬
den eller om han skickar sig så, att jag icke kan lika honom“ (Gunnlög
Ormt. sag., 5 kap.)
2) Uppl. lag. A?rfd. balk., II; Sudurm. lag. L. Gipn. balk., II;
Vestm. lag. Ärfd. balk. VI, VII; Strinnholm; II, sid. 535.
3) “Swa at hon vet hvarte last äller lyte a han, äller a ät hans mera
nu än tha han badhe badh ok feste“ (Vestm. lag. Ärfd. balk. IV).
4) Suderm. lag. Gipn. balk., III; Vestm. lag. Ärfd. balk., IX. Än
i dag finnas hofriddare (“blosshållare“) och brudmän å bröllop i Sverige.
A. Grafström beskrifver på följande sätt ett i våra dagar till brudens
hem stäldt bröllopståg i Blekinge. “Främst red talemannen, en vigtig
person vid sådana högtidligheter. Det’ var en storväxt och rödbrusig
bonde fråa närmaste by: han red på en liten black häst med en blomster¬
krans om hufvudet och svängde under lustiga åtbörder och infällen sitt
ridspö som en kommandostaf. Efter honom redo fyra spelmän ; de upp¬
stämde vid uppbrottet under väldig ifver sina gälla toner. Derefter
kom brudgummen (klädd i svart jacka och svarta underkläder, prydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
