Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
hans hem, fördes hon till det for henne bestämda högsätet,
och en nyckelknippa fästades vid hennes sida till tecken på
att hon var gift “till halft lås“ och att hon egde husmoderlig
makt inom hus (rad innanstokks) 1). Till bruddrägten hörde
en fotsid slöja kallad “lin“2), jemte en mängd smycken af
guld, silfver och andra metaller. Om morgonen efter bröllopet
erhöll bruden af brudgummen en s. k. umorgongåfva“ 3), öfver
hvilken egendom hon sedan egde sjelf råda.
Den hemgift, som qvinnan medförde i boet, var hennes
enda arf. Såsom vi förut upplyst, fick odaljorden aldrig från
slägten afhändas, och de äldsta lagarne stadgade derföre, att
döttrar icke egde arfsrätt, då söner funnos i familjen 4). “Gån-
med en stor blomsterqvast på bröstet och ridande på en häst, utstyrd
med blommor i pannan och en lång krans af blåklint lindad kring brin¬
gan och halsen) oingifven på hvar sida af en hofriddare, hans närmaste
slägtingar ; sedan följde hela skaran af brudmän till ett anlal af nära 50,
många beväpnade med bössor och pistoler. Sist rullade en törrådsvagn
med mat och dryckesvaror^. Då skaran kommit nära bröllopsgården,
sändes fyra ryttare dit såsom deputerade. Dessa emottogo såsom tecken
att de voro välkomna en med öl fylld silfverbägare. Anförd af sin “for-
vista man“ red brudskaren nästan på samma sätt i forntiden till bru¬
dens hem. Der skulle brudraännen “grud (fred och säkerhet) af bonden
begära; bonden skulle dem grud gifva, deras vapen taga och under lås
lägga“ (Östg. 1., Gipt. balk., VIII).
1) Mannens myndighet kallades i m otsats härtill “rad utan-stokks“
(Strinnholm: “Sv. Folk. Ilist.“, II, sid. 536). Nycklar af brons påträf¬
fas icke sällan i forngrifter i Sverige (A. E. Holmberg: “Nordbon under
hednaden“, sid. 281).
2) Den breda spets, som äldre svenska qvinnor bära under den af
papp och siden förfärdigade “mössan“ kallas än i dag “lin“. — I
“Thrymsqvida“ heter det, att bruden bar å bröstet ädla stenar och å
hufvudet “en sirligt spetsad hufvudbonad“.
3) Denna gåfva kallades äfven “hindradagsgaef“ eller annandags-
gåfva. Än i dag gifves understundom, ehuru högst sällan, sådan gåfva
till bruden.
4) Sun asr fadhurs arvi. A3r eig sun, tha aer dottser. JEr eig dottaer,
tha aer fadhir. iEr eig fadhir, tha aer medher. JEr eig brodher, tha
aer systir. iEr eig systir, tha aeru sunaerborn. JEr eig sunaerborn, tha
aer dottor börn (Vestg. lag. Arfd. balk. 1). “Gånger ae hatteer til ok
huua fran“, (Östg. lag. AErfd. balk. III, $ 1). “Im dottur skal man
swa wndirstanda at hun aer skynia kuna (beroende på andras miskund)
oc aei aerfda kona“ (Vcstm. lag. Giptn. balk., II).
Erik IX (död 1160) var den förste regent, som i Sverige gaf qvinnan
laga rättighet “till heder och husfrudöme, till lås och nvcklar, till kalfva
säng och laga treding af boets lösören och aflingegods“ (Til hedha>r ok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
