Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
och sagorna meddela icke så sällan berättelser om män, hvilka
stodo under qvinnans lydnad i stället för tvärtom 1).
Äktenskapet betraktades såsom en uteslutande borgerlig
inrättning. Mannen kunde skiljas vid sin hustru, när han be¬
hagade) men gjorde han det utan orsak, sa utsatte han sig t ör
hennes anhöriges hämd, och han måste utlemna hemgiften och
all annan egendom, qvinnan infört i hans bo. Hade hustrun
begått gröfre förseelser, förklarade mannen i vittnens närvaro
skilsmessa först vid den äkta gängen, sedan vid karlsdörren å
huset och sist å tinget2). Visade det sig då, att han egde
grundade skäl for sin förklaring, behöll han hemgiften, och
hustrun fick icke medtaga någon egendom ur boet. Hade hon
varit sin man otrogen, stadgade lagen att hon skulle i sina
hvardagskläder drifvas ur huset, efter det manteln blifvit hen¬
ne afklädd och bakstycket å hennes kjortel bortskuret 3).
Äktenskapsbrott å hustruns sida förekom dock ytterst sällan-
lämpning samt att rle hämnades densamma då de kunde det. En viss
Gudrun på Island skildes från sin man, derföre att han gifvit henne ett
slag på kinden (Laxdaela sag., 34 kap.). En annan qvinna, Thordis,
skildes från sin man Börk den tjocke för samma orsaks skull (Gislo
Sursons sag., cit. Strinnholm: II, sid. 545). Den sköna och hämdgiriga
Halgerda på Island, som varit anledningen till två mäns död innan hon
gifte sig med sin tredje man, den tappre Gunnar af Hlidarenda, erhöll af
den sistnämde ett välförtjent slag på örat. År förgingo och allt syntes
vara glömdt, då Gunnar en morgon blcf på sin gård anf’Ilen af sina fien¬
der. Under striden, som nu uppstod, brast hans bågsträng, och han bad
sin hustru om en af hennes långa lockar till en ny sträng. “Ligger der
vinn på?“ frågade hon. “Ja, mitt lif hänger derpå“, svarade mannen.
“Då skall jag“, återtog Halgerda, “löna dig örfilen du en gång gaf mig;
icke bekymiar jag mig om huru länge du kan värja dig“. “Yälan“, gen¬
mälde Gunnar helt lugn, “hvar och en söker ära på sitt sätt“. Kort der-
efter stupade han för sina fienders hugg, och Örfilen var hämnad (Njals
sag. 2, 77 kap. Jemf. Olof Tryggvasons sag., 68, 106 och 116 kap.).
1) Detta kallades att “hafa kvan-riki“ eller “ofqvaeni“. Så nöd¬
gades t. ex. den mäktige bonden Thorberg Arneson i Korge af sin hust¬
ru att (år 1027) härbergera den från Olof den heliges hof rymde Sten
Skafteson, ehuru Thorberg derigenom ådrog sig sin konungs onåd och
sina fränders förebråelser (Olof den hel. sag., 148 kap.).
2) Yestg. 1. 1 Gipt. b. 5.
3) “Haver konae hor giort, ok ser hon san at sak therrae, tha skal
ledha hanse til thrisculloe, kippae af henni mantul ok skaera) af haenni
bakskyurtu ok skiutae sva utum dör fran boos lot sinum“ (Yestg. 1., II,
Gift. b., V).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
