Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Äfven om hon genom sin giftomans val erhållit en man, som
hon icke älskade, var hon honom obrottsligt trogen; men
vägrade han att bidraga till hennes och barnens underhåll,
misshandlade han henne utan orsak, ville han icke i strid bistå
hennes fränder och hämnas på hennes fiender, så var det icke
ovanligt, att hon förklarade äktenskapet upplöst och återlem-
nade nycklarne, som voro symbolen af hennes husmoderliga
rättigheter 1). Hade någon förolämpat henne eller hennes an¬
höriga, ingöt hon droppa efter droppa hat och hämd i sin ma¬
kes hjerta, egpade honom sent och bittida till strid och hotade
honom med skilsmessa, derest han icke med svärdet hämnades
hennes verkliga eller förmenta oförrätter. Häraf uppstodo
mången gång blodiga familjefejder, hvilka i tysthet underblåstes
af husmödrarne, Djupt föraktande all modlöshet och feghet,
då det var fråga om blodshämdens utkräfvande, drog den nor¬
diska qvinnsn icke i betänkande att egga sin man till strid
mot de mäktigaste fiender, mot hans bästa vänner 2). Detta
var isynnerhet händelsen på Island. Äfven å Amerikas jord,
äfven bland de förste nordmännen härstädes krafide en qvinnas
hotelse, att hon skulle skiljas vid sin man, derest han icke
hämnades en diktad oförrätt, blodiga offer3). De qvinnor,
bvilka hvarken till boet medfört någon stor hemgift eller egde
mäktiga fränder, voro mera beroende af sina män och måste
1) Strinnholm: “Sv. Folk. Hist.“, II, sid. 545.
2) “Ej blott qvinnans gunst,, utan äfven qvinnans aktning framstå
i vår fornhäfd såsom på en gång bragdernas sporre och belöning, och ett
stickord från hennes läppar, äfven om dessas purpur längesedan förblek¬
nat, rörande underlåtna pligter, synnerligen blodshämdens och den så¬
rade hederns, uträttade hvad inga andra bevekelsegrunder förmått“
(Holmberg: “Nordbon under hednatiden“, sid. 474). “Illa är den qvin-
na gift, som fått dig, du prå^are och modlöse nean“, yttrade isländaren
Thorhalls hustru, då hennes man icke vågade försvara sin gästvän Thord
(Thord Hraedes sag.). Mera än en hustru, yttrade på den tiden till sin
man : “Ej kom du från ett samqväm, då jag spörja månde, att en oför¬
rätt du hämnats eller andra kufvat: elu vill alltid vika, men aldrig hålla
stånd ‘ (Atlamal). Isländaren Enrides hustru Thorborg förklarade öppet,
att hon skulle blifva dens bane, som dräpte hennes broder Hord, ehuru
hon visste, att hennes man var Hords bittraste fiende. Då brödren slut¬
ligen blifvit dödad af Thorsten Guldknapp, nödgade hon mannen att
dräpa denne och att adoptera sin fiende Hords barn (Hördes och Holm-
verift sag. .
31 Se längre fram under rubriken “Vinlandsfärderna“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
