Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra tidehvarfvet. Nordmännens färder till Norra Amerika och deras kolonier härstädes (986—1347) - I. Nordmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
kläder, pryddes med vapen ocli smycken och lades på ett upp¬
rest bål, som antändes, sedan det blifvit vigdt med Thors ham¬
marsmärke 1). Icke sällan blefvo hästar, hundar, falkar och
stundom äfven trälar dödade och lagde på bålet vid sidan af
deras husbonde. Ringar och andra dyrbarheter kastades också
understundom i lågorna, och trodde man, att ju högre röken
från bålet steg mot himmelen, desto herrligare blef den döde
emottagen i Valhall 2).
Askan efter den döde hopsamlades merändels i en urna,
omkring hvilken ställdes större och mindre stenar. Alltsam¬
mans betäcktes derefter med jord. Var den döde en mäktig
man, gjordes grafhögen ovanligt stor, och på toppen af densam¬
ma restes en eller flera stenvårdar eller bautastenar. Re för¬
land jordades de, och på Eyen voro båda begrafningssätten samtidigt
brukliga. I Norge förekom så yäl brännande som jordande. Under den
yngre jernåldern, då likbränningen var det allmännaste grafskicket i
Sverige, jordades liken på Öland. “Dessutom finner man på andra orter
så väl i Sverige som Norge fall, då grafvar från den yngre jernåldern in¬
nehålla obrända lik“ (II. O. Hildebrand: “Konungaboken^, sid. 323).
1) Thors “haramarsmärke“ var snarlikt de kristnes korstecken. Då
de norske bönderna ville tvinga konung Håkan den gode i Norge att off¬
ra åt asagudarne och dricka deras skålar, heter det: “Konungen mottog
dryckeshornet och gjorde deröfver korstecknet“. Då sade Kår af Gry-
ting: “Hvi gör konungen nu så? vill han ännu icke blota ?“ Sigurd Jarl
svarade: “Konungen gör, som alla de, hvilka tro på egen makt och styr¬
ka, han signar hornet åt Thor; det var hammarsmärket han gjorde, innan
han drack“ (Håkan den godes saga, 18 kap.).
2) Då Harald Ilildetand stupat i Bråvallaslaget, lät segraren Sigurd
"Ring bygga ett bål, på hvilket lades Haralds gyllene skeppsstam och se¬
dan hans lik, hvareftcr bålet antändes. När alla de förnämste höfdingar-
ne gingo sörjande omkring det brinnande bålet, uppmanade Sigurd dem
att kasta på ellen guld och vapen och allt det dyrbaraste de egde att
dermed föda den låga, som förtärde en så stor konung. Då liket var
förbrändt, upphemtade man askan efter detsamma, sedan slagtades den
häst, hvilken konungen haft i striden, och en stor hög uppkastades i
hvilken lades, jemte den urna, som bevarade konungens stoft, äfven hans
vapen och häst, utstyrd med en präktig sadel. Slutligen talade Sigurd
Ring öfver den döde, bad till gudarne och önskade att konung Harald
■rämst af de fallna måtte rida till Valhall i Odens sal, bereda vänner och
fiender goda säten (E. G. Geijer: “Sv. Rikes Häfd.“, sid. 413; P. G.
Alander: “Sv. IIist.“, sid. 38). Det isländska “Sagobrottet“ afviker så
till vida från ofranståeude skildring, att det säger, att Harald blef i sin
vagn inkörd i högen, som derefter tillslöts.
I Ynglingasagan, 10 kapitlet, läses: “Då Oden var död, brände* han,
och denna bålbränning gjordes mycket präktig, ty det var deras (sve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
