Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Mor Märta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som på fogden. Emellertid var det en behöflig och därför för
alla välkommen afledning från det obehag, hvari fogdens svar
försatt sällskapet, då ynglingen närmade sig grefven och, i
det han vördnadsfullt lyfte på hatten, förklarade sig vilja
följa den aftagsväg, hvilken just här ledde från stora
landsvägen, emedan den skulle vara genare för honom.
»Jag har hört mycket talas om din herre, den ädle
bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson», sade grefven, »och jag
hoppas, när jag nu kommer uppåt berget, få själf se och lära
känna honom. För emellertid till honom en hälsning från
grefve Hans.»
»Och min hälsning», tillade Jösse Eriksson, »lärer jag ej
behöfva upprepa; jag menar, du har förnummit den med både
ögon och öron.»
»Som I sägen, fogde, jag har förnummit eder hälsning
med både ögon och öron, och väl hade varit, om måttet icke
fått denna råga.»
Det sköt en blixt af harm och afsky vid dessa ord ur
ynglingens ögon. Fogden ville svara på hans dunkla
tillmälen, men svennen gaf sin häst sporrarna, och han tycktes
flyga utefter den smala sidovägen, tills en krökning af den
samma bortskymde honom.
De kvinnliga resenärerna följde med ögonen den raske
ryttaren, så länge han var skönjbar, och det är svårt att
säga, hvilkenderas blickar, den gamlas eller den ungas, i
detta ögonblick voro varmast. Men båda förde samtidigt sina
händer tillsammans, och deras läppar hviskade något, sannolikt
en bön. Så otroligt det än vid lugnare besinning skulle
hafva förefallit dem, tänkte i detta ögonblick båda på samma
sak — mor Märtas räddning genom den raske svennen.
»Jag tror, att han vågar hota, den galne pojken!» utbröt
fogden efter några ögonblicks tystnad, hvarunder han blickat
omkring sig, liksom granskande sina tolf ryttare, där de höllo
på något afstånd vid sidan af grefvens. Därefter tillade han
nästan för sig själf, »den vildfågeln känner vingarne växa,
men Jösse Eriksson är väl man att stäcka dem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
