Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TRETTONDE KAPITLET. Indiska upproret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var till denne man som den stackars gamle sir
Hugh Wheeler nu i nödens stund vände sig med begäran
om hjelp. Denna begäran dröjde naturligtvis ej Nana att
efterkomma. Han slog sig ned i Cawnpore med sina
kanoner och sina soldater. När upproret bröt ut, hade sir
Hugh tagit sin tillflykt till ett gammalt militärhospital,
omgifvet af en i hast uppkastad, knappt fyra fot hög
jordvall, på hvilken han planterat några kanoner af olika
kaliber. Inom dessa eländiga förskansningar voro
hoppackade omkring ett tusen personer, af hvilka 465 voro män
af alla åldrar och yrken. De gifta qvinnornas och de vuxna
flickornas antal var omkring 280, barnens ungefär lika stort.
De stridbara männens antal utgjorde sannolikt omkring 400.
När Nana Sahibs ankomst blef bekant i Cawnpore,
omringades han af upprorsstiftarne, som fordrade, att han
skulle göra gemensam sak med dem och bli en af deras
anförare. Han stälde sig till deras förfogande och
underrättade sir Hugh Wheeler, att om ej förskansningarna
utrymdes, de genast skulle bli anfallna. De anföllos. Ett
allmänt angrepp gjordes den 12 juni på de eländiga
lervallarna, men möttes af ett hjeltemodigt motstånd och
misslyckades. Det var efter detta angrepp som garnisonen
lyckades skicka ett bud till sir Henry Lawrence i Lucknow
med begäran om en hjelp, som det var honom alldeles
omöjligt att lemna. Från denna stund upphörde aldrig
insurgenternas eld mot de engelska förskansningarna, men
alla stormningsförsök blefvo ständigt tillbakaslagna. Den
lilla garnisonen, hvars led med hvar dag och nästan med
hvar timme glesnade, höll ut med lysande tapperhet och
sände alltid de stormande tillbaka med blodiga pannor, när
de ej betäckte marken framför vallarna med sina döda
kroppar. Den lilla befolkningen af qvinnor och barn hade
intet tak att skydda sig mot den brännande indiska solen.
De sutto hopkrupna i den knappa skuggan bakom den låga
vallen, ofta i omedelbar fara att träffas af de aldrig
upphörande sepoykulorna. Det enda dricksvattnet som stod
att få måste hemtas från en källa, mot hvilken fiendens
kanoner oupphörligt spelade. Att gå till brunnen och hemta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
