Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Sammansvärjningsbillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda glada att slippa ifrån den ledsamma affären. Några
noter vexlades, deri franska regeringen å sin sida förklarade,
att hon ej haft någon verklig mening med saken, och det
tillkännagafs derpå för båda parlamentshusen, att
missförståndet var häfdt och det vänskapliga förhållandet
återstäldt. Vi ha redan sett, hur Indiabillen genomdrefs. Lord
Derbys minister utmärktes äfven genom framgången af en
lagstiftningsåtgärd, som måste ha skänkt Disraeli stor
personlig tillfredsställelse. Son till en judisk fader, ättling af
en gammal judisk slägt och sjelf som barn upptagen i
synagogans gemenskap, hade Disraeli allt sedan hans
intelligens börjat vakna varit en kristen. Men han hade aldrig
förlorat sina sympatier för den folkstam han tillhörde och
den tro hans fäder bekänt. Han hade alltid varmt
förfäktat judarnes sak. Han hade till och med i några af
sina romaner sökt öfvertyga sina läsare, att allt godt och
stort, som den nya tiden frambragt, vore en frukt af den
judiska stammens outtröttliga intellektuella verksamhet.
Disraeli hade den lyckan att se judarnes borgerliga
emancipation verkstäld under den tid han var ledare i
underhuset. Det var dock endast en ren tillfällighet. Han
hade visserligen alltid understödt den i denna riktning
gående rörelsen, men segern var ej hans förtjenst, och de
flesta af hans kolleger bekämpade åtgärden så länge de
kunde. I juli 1858 bragtes den långa politiska och
religiösa striden till slut, när baron Lionel Nathan de
Rothschild fick intaga sin plats i underhuset som en af
ledamöterna för Londons city. Vi ha sett huru judarne steg för
steg banat sig väg in i kommunernas styrelser samt till
fredsdomarbefattningarna. Samtidigt gjordes äfven ihärdiga
bemödanden att skaffa dem inträde i underhuset. Den 5
april 1830 väckte Eobert Grant, då jemte en medlem af
Gurney-familjen representant för Norwich, motion, att alla
i Storbritanien födda judar skulle erhålla alla en britisk
undersåtes rättigheter utan att behöfva bekänna sig till
statens religion. Vid denna tid kunde judarne ej aflägga
tro- och huldhetsed, då den aflades på evangelierna, lika
litet som den mot stuartarnes återkomst riktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
