Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Disraelis första reformbill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
toryregeringen. Det var som arfvinge till det stora
whighuset Devonshire han fick uppdraget att föreslå ett
misstroendevotum, och hans uppträdande i debatten skulle haft
lika mycken betydelse, om han föreslagit sin resolution
utan ett enda beledsagande ord. Den nu följande debatten
blef lång och häftig. Den skärptes af en mer än vanlig
tillsats af personlig bitterhet. Disraeli och sir James
Graham hade en skarp dust med hvarandra, hvarunder den
senare begagnade ett uttryck, som sedermera ofta blifvit
citeradt. Han skildrade Disraeli som »debattens röde indian»,
hvilken »med tomahawkens tillhjelp banat sig väg till
makten och nu för att rädda den ånyo tillgriper
skalperingssystemet». Det räddade honom dock ej den gången. När
man efter tre nätters debatt skred till votering, utföll den
med en majoritet af 13 röster till fördel för lord
Hartingtons motion.
Drottningen uppdrog åt lord Granville att bilda en ny
minister. Lord Granville var ännu jemförelsevis väl ung för
detta uppdrag, när man erinrar sig, hur mycket det
parlamentariska lifvets vanor förändrats sedan Pitts dagar. Han
var ej mycket öfver fyrtio år. Han hade dock beklädt
många ministeriela poster och hade en parlamentarisk
erfarenhet, som kan sägas ha börjat med hans myndiga år.
Sedan han suttit omkring nio år i underhuset, kallade honom
faderns död 1846 till lordernas hus. Han gjorde intet
anspråk på några öfverlägsna egenskaper, lika litet som på
egandet af något högre slag af vältalighet eller
statsmannaförmåga. Men han var en fulländad verldsman och
parlamentstaktiker, han kände i grund sina landsmäns lynne
och vanliga sätt att handla, var en skicklig debattör och
egde den lyckliga, i Englands offentliga lif så nyttiga, men
likväl så sällsynta konsten att hålla äfven motståndare vid
godt lynne. Drottningen hade helt naturligt i första
rummet tänkt på Palmerston och Russell, men fann det både
svårt och obehagligt att göra ett val mellan de båda
statsmännen. Hon ansåg derför, att en kompromiss bäst skulle
kunna åstadkommas, om båda kunde förmås att samverka
under lord Granville, det liberala partiets erkände ledare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
