Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Disraelis första reformbill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike och Österrike. Det var naturligt, att medan allmänna
uppmärksamheten hölls i spänning af sådana tilldragelser
som nederlagen vid Magenta och Solferino samt fransmännens
och sardinske konungens intåg i Milano, inhemska
nyheter af rent parlamentarisk art ej skulle förmå tillvinna
sig något större intresse. Det österrikiska militärväsendet
hade i mångas ögon varit konservatismens stora bålverk i
Europa, och nu låg det slaget i bitar som en krossad
porslinsvas. Under en sådan sakernas ställning gingo de
allmänna valen nästan obemärkt förbi. När de afslutats,
befans det, att de konservativa visserligen vunnit ett antal
platser, men dock ej tillräckligt många att sätta dem i stånd
att hålla sig qvar vid makten annat än med sina rivalers
goda minne. Rivalerna fingo dock snart klart för sig, att de
haft fördrag med dem tillräckligt länge. Ett möte af det
liberala partiet hölls i Willis’ Rooms för att öfverenskomma om
en gemensam operationsplan. Lord Palmerston representerade
den ena fraktionen af partiet, lord John Russell den
andra. Sidney Herbert talade å peeliternas vägnar. Det väckte
ingen ringa öfverraskning att finna Bright bland talarne.
Det var väl bekant, att han tyckte mycket litet om lord
Palmerston och att hans antipati mot honom knappast var
mindre än den han hyste mot tories. Men Bright var för
en reformbill, den måtte komma från hvilken som helst,
och han trodde måhända, att de liberala cheferna blifvit
visa af erfarenheten. Partiet lyckades förena sig om
hufvuddragen i en gemensam operationsplan, och en
öfverenskommelse träffades, hvars verkningar snart visade sig vid
det nya parlamentets sammanträde. Ett misstroendevotum
föreslogs genast af markisen af Hartington, äldste sonen
till hertigen af Devonshire och redan nu af ryktet utpekad
som det liberala partiets blifvande ledare. Lord Hartington
hade endast en kort tid suttit i underhuset, och han
var då, och ännu i många år efteråt, ej känd för att ega
större politisk förmåga än den som vanligen utmärker en
grefskapsledamot. Ingenting belyser bättre en af
egenheterna i Englands politiska system än valet af lord
Hartington till banérförare vid denna betydande rörelse mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
